Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Fyndigheters uppkomst - Sedimentära fyndigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDIMENTÄRA FYNDIGHETER.
33
skala förverkligats. I regel är det dock endast bergsalt, som avsättes. Blott i sällsynta
undantagsfall hava de mera lättlösliga kalisalterna kommit till avsättning. Under
perm-systemet ägde dock detta rum inom avsevärda områden uti nordvästra Tyskland. Detta
land har haft nästan fullständigt monopol på det viktiga gödningsämnet kali; i det
numera franska Elsass, i Spanien och i Förenta staterna finnas dock även en del
förekomster.
Till de kemiskt sedimentära bildningarna äro även att räkna en del av de
viktigaste fyndigheterna av f os forit (kalciumfosfat). Dessa äro emellertid uppkomna genom
utfällning av fosfat ur sönderdelningsprodukter av djurlämningar, och äro dessutom
till stor del snarare mekaniska än kemiska sediment, i det att fosfatet delvis föreligger
i form av skaldelar o. dyl. Dessutom hava senare omflyttningar spelat en framträdande
roll uti dessa fyndigheters geologiska historia.
Mekanisk anrikning av malmmineral, exempelvis uti flodgrus, förutsätter givetvis,
att mineralen redan föreligga färdigbildade uti traktens berggrund, dock icke
nödvändigtvis koncentrerade till några fyndigheter. Mineralen i fråga måste vidare vara
svår-lösliga och tyngre än de vanliga bergartsbildande mineralen, då ju anrikningen
väsentligen blir beroende på en sortering efter vikt. Mekanisk anrikning kan ske i floder, vid
sjö- och havsstränder genom vågsvallet, samt i en del fall genom vinden, då den
omlagrar flygsand. Bland de på dylika sätt anrikade ämnena bör kanske platinan nämnas
i första rummet, då, såsom redan förut nämnts, nära nog all platina utvinnes ur
flodgrus (Uralbergen i Ryssland, Colombia i Sydamerika). Vidare vinnas mycket stora
kvantiteter guld genom vaskning av flod- eller havsstrandgrus. Ännu mera var detta
fallet i äldre tider, och även adertonhundratalet kännetecknas, vad guldproduktionen
beträffar, av de lösa vaskavlagringarnas viktiga roll; men sedan de rikaste avlagringarna
blivit avverkade, har betydelsen av detta slag av fyndigheter minskats. Inom somliga
områden, t. ex. i Kalifornien och Australien, förekomma de guldrika grusavlagringarna
uti trakter, där redan de ursprungliga, i fasta berget uppträdande guldfyndigheterna —
kvartsgångar — äro rika nog att brytas. I Klondyke åter äro fyndigheterna i fast berg
mestadels ganska fattiga, men gruset har under långa tidrymder underkastats upprepade
bearbetningar av rinnande vatten, varigenom den ursprungligen vitt spridda
metallmängden kunnat koncentreras till nästan otroligt rika lager. Till följd av guldets ringa
hårdhet kan det emellertid nötas sönder till så små flagor, att dess höga specifika vikt
icke inverkar, utan guldpartiklar föras mycket långa sträckor. De faktorer, som
bestämma guldets anrikning, äro därför ingalunda så enkla, som de vid första påseende
kunna förefalla. Beträffande den ojämförligt viktigaste av alla guldfyndigheter,
konglomeraten vid Witwatersrand (»Rand») i Transvaal i Sydafrika, är man ej alldeles på
det klara med bildningssättet. Guldet förekommer där uti kvartsitkonglomeratbäddar
med mycket stor utsträckning. Det troligaste torde vara, att guldet ursprungligen
avsatts såsom mekaniskt sediment tillsammans med konglomeratens kvartsitbollar, m. m.
Fyndigheten i fråga skulle sålunda utgöra en äldre motsvarighet till våra dagars
guldförande lösa gruslager. Den är emellertid bildad uti ett grunt hav, ej i någon
flodbädd.
Även diamant och tennmalm utvinnas ur lösa avlagringar, likaså fosfatmineralet
monazit, som på grund av sin toriumhalt användes i och för fabrikationen av »strumpor»
till gasglödlampor. I Sydvästafrika förekommer ett diamantförande grus, som utgör
resultatet av en väsentligen genom vinden åstadkommen anrikningsprocess.
3—252144. Uppfinningarnas bok. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
