Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Bergarternas lagringsförhållanden (tektonik) - Den geologiska tidsindelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GEOLOGISKA TIDSINDELNINGEN.
17
förskjutningar äga rum. Ofta fy lies förkastningssprickan delvis av kantiga, från
sidostenen lösbrutna bergartsstycken, vilka senare genom avsättningar ur cirkulerande
vatten — mest kvarts och kalkspat — hopkittas till en fast bergart. En dylik av
skarpkantade stycken sammansatt bergart kallas breccia, oberoende av om den
uppkommit genom rivningen längs en förkastning eller på annat sätt.
Om en upprest eller veckad lagerserie eroderas, och sedan nya sediment komma
till avsättning ovanpå den sålunda bildade snittytan, kallas den därvid uppkomna
olikformigheten i lagerställning mellan de övre lagren och deras underlag en diskordans.
DEN GEOLOGISKA TIDSINDELNINGEN
Fastställandet av olika bergarters inbördes ålder kan ske på många olika sätt. En
eruptivbergart är t. ex. uppenbart yngre än en viss sedimentbergart, om den
gång-formigt genomsätter denna; däremot är den lika tydligt den äldre, om den finnes såsom
rullstenar i ett konglomerat uti sedimentseriens bottenlager. Sistnämnda fall äger
givetvis sin tillämpning även vid bedömandet av den inbördes åldern hos två olika
sedimentära bergarter. Inom sedimentformationer, som komma uti direkt beröring med
varandra, har man ofta en tydlig anvisning om åldern uti lagerföljden. Vid intensiv
sammanveckning är det dock ingalunda säkert, att den överlagrande bergarten är den
yngre, ty överstjälpta veck samt överskjutningar kunna föra äldre bergarter över yngre.
I dylika fall kräves i allmänhet en grundlig utredning av tektoniken, innan
åldersför-hållandet kan fastslås. Förekomsten av tydliga diskordanser kan givetvis vara mycket
upplysande.
Inom alla de sedimentformationer, som innehålla bevarade djur- och växtrester,
de s. k. fossilen (»försteningar», »petrifikat»), utgöra dessa utomordentligt viktiga
hjälpmedel för åldersbestämningarna. Man har nämligen beträffande en mångfald arter
kunnat konstatera deras till tiden mer eller mindre begränsade utbredning. Med
avseende på sådana former, vilkas levnadssätt gör att de kunna hastigt spridas över stora
delar av jorden (t. ex. många havsdjur), har man vidare anledning förmoda, att de
av-lagringar på skilda orter, som innehålla samma slags fossil, äro av någorlunda samma
ålder. På så sätt kan man till tiden parallellisera avlagringar från vitt skilda delar av
jordklotet.
Gränserna mellan de olika huvudavdelningarna i de geologiska systemen sättas i
allmänhet vid någon företeelse av konstaterad mera vidsträckt utbredning, t. ex. en
stor diskordans.
I omstående tablå äro huvuddragen i den geologiska formationsindelningen
angivna, med de yngsta bildningarna överst och de äldsta längst ned i serien.
De olika enheterna i detta schema representera otvivelaktigt mycket olika
tidslängder. Mycket talar t. ex. för att tiden före det kambriska systemets början varit
fullt ut lika lång som den tid, vilken förgått sedan de första kambriska sedimenten
avlagrades.
Försök att uppskatta »jordens ålder» hava utförts efter flera olika metoder, såsom
undersökning av sedimentationens hastighet, av sammansättningar på
uran-bly-mine-ral, m. m. Sistnämnda metod, som är baserad på det faktum, att metallen uran med
viss konstaterad hastighet undergår omvandling med bly såsom slutprodukt, synes
er-2—252144. Uppfinningarnas bok. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
