Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mineral och bergarter samt dessas förekomstsätt, av P. Geijer - Eruptiva bergarter - Översikt av eruptivbergarternas indelning - Sedimentära (lagrade) bergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDIMENTÄRA BERGARTER. 7
gångar i graniter eller i deras sidosten finner man mycket ofta pegmatit, en mycket
grovkornig bergart av i huvudsak samma mineralsammansättning som graniten.
Kornstorleken, som kan uppgå till flera meter, anses bero därpå, att pegmatiten bildats
genom kristallisation av en särskilt gasrik rest av granitmagman, uti vilken
mineralkornen kunnat växa snabbare. I denna rest hava även samlat sig åtskilliga ämnen, som
annars förekomma endast i mycket ringa mängd uti graniterna. Pegmatitgångar
innehålla därför ofta mineral, i vilka några av de sällsyntare grundämnena ingå. Deras
huvudmassa utgöres dock av fältspat, kvarts och vanligen även glimrar. Bildningar
motsvarande pegmatiterna förekomma även vid andra djupbergarter, men dessa äro av
mindre betydelse.
Då normal granitmagma stelnar såsom sprickfyllande gångar högre upp i
jordskorpan, antager bergarten en porfyrisk struktur, med strökorn av kvarts och fältspat. Är
grundmassan grov, kallas bergarten granitporfyr, är den åter finkornig eller tät,
kvarts-porfyr. På jordytan utfluten lava av granitisk sammansättning kallas ryolit eller liparit.
Alla dessa bergarters mineralsammansättning är i huvudsak lika med granitens, men
ytbergarterna äro ofta ej alltigenom kristallina utan hålla även glas.
Syenit är en djupbergart av kali- eller natronfältspat samt biotit, pyroxen eller
amfibol, men utan kvarts. Dess porfyriska form är syenitporfyr, ytformen trakyt. Till
syeniten ansluter sig den nefelinförande nefelinsyeniten, med ytformen fonolit.
Dioriten saknar liksom syeniten kvarts, men dess fältspat är en måttligt kalkrik
plagioklas. Den viktigaste mörka beståndsdelen är amfibol (hornblände). Dioritens
gångbergart kallas dioritporfyrit,1 dess ytform andesit.
Gdbbro utmärkes av en kalkrik plagioklas samt pyroxen (augit), ofta även olivin.
Halten av järnmalmsmineral är ofta hög. Utom magnetit ingår också titanjärn,
vanligen intimt sammanvuxet med magnetiten. Gabbrons gångform är didbas, som
strukturellt skiljer sig från gabbron genom tunntavelformig utbildning hos plagioklasen.
Porfyrisk diabas kallas diabasporfyrit. Ytformen är basalt. De sällsynta leucitförande
bergarterna ansluta sig nära till basalterna. Även en del nefelinhaltiga lavabergarter
stå dem nära.
Beträffande de ytbergarter, som tillhöra äldre formationer, och som på grund av
undergångna förändringar uppvisa en del olikheter gentemot yngre lavor av samma
slag, användas oftast samma beteckningar som för motsvarande gångbergarter. Man
talar sålunda om kvartsporfyr i st. f. ryolit, syenitporfyr i st. f. trakyt, o. s. v.
Beteckningen grönsten användes ofta för gabbro, diorit och motsvarande gång- och
ytbergarter, särskilt om de äro något omvandlade.
SEDIMENTÄRA (LAGRADE) BERGARTER.
Med vittring förstår man bergarters förstöring genom kemiska eller mekaniska
påverkningar. Kemisk vittring sker vanligen under medverkan av vatten, som är
särskilt verksamt om det innehåller kolsyra eller vissa andra, mindre allmänt
förekommande syror. Genom kolsyrehaltigt vattens inverkan på t. ex. fältspat bildas av dess kali,
natron och kalk lättlösliga kolsyreföreningar (karbonat), som jämte en del kiselsyra
1 Porfyrit benämnas bergarter med strökorn av jämförelsevis kalkrik fältspat, porfyr åter
sådana med strökorn av kali- eller natronfältspat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
