Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Gnisttelegrafi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
816
RADIOTEKNIK.
svängningar, som angivas i fig. 894, finner man, att desamma kunna anses bestå av
dämpade svängningar (enligt fig. 886: b) av två olika våglängder. Dessa två genom
analys konstaterade svängningar kallas kopplingssvängningar. De hava våglängder,
av vilka den ena är något större och den andra något mindre än den våglängd,
för vilken kretsarna ursprungligen avstämdes.
Göres kopplingen mellan kretsarna lösare, upprepas det här angivna fenomenet,
men det dröjer längre tid innan effekten överförts från den ena kretsen till den andra,
vilket i sin tur innebär, att kopplingssvängningarna komma att ligga närmare varandra.
En lösare koppling mellan kretsarna innebär emellertid även, att mindre energi
överföres dem emellan på grund av spridningar i spolarnas magnetiska fält.
Braun-Siemens. Efter nyss given redogörelse för kopplade kretsar är verkan hos
den i fig. 895 schematiskt angivna Braun-Siemens’ avsändare, där bl. a. avbrytaren på
transformatorns primärsida icke är utritad, lättare att fatta. Då tangenten nedtryckes,
uppstår, om tillräcklig spänning på
transformatorns t sekundärsida erhålles,
överslag i gnistgapet g. Härigenom bliver
detta ledande och svängningar uppstå
i den krets (gnistkretsen), som bildas av
kopplingsspolen s, kondensatorerna och
gnistgapet. Transformatorns
sekundärspole utgör ett stort motstånd för dessa
svängningar av hög frekvens, varför de
ej söka sig denna väg. Genom
kopplingen mellan kopplingsspolen och
antennspolen a överföras svängningarna,
på sätt omtalades i föregående kapitel,
till antennen. Den svängande effekten vandrar sålunda fram och tillbaka mellan
antennen och gnistkretsen, och i båda dessa kretsar uppstå de tidigare omtalade
kopp-lingsvågorna. Givet är, att detta vandrande endast kan fortsätta, så länge den svängande
effekten är tillräcklig för att låta en gnista slå över i gnistgapet (eller m. a. o. hålla
gnistgapet ledande). För att i möjligaste mån sammanföra de båda
kopplingssvängningarna var man tvungen att göra kopplingen mellan antennspolen och
kopplingsspolen så lös som möjligt. Denna lösa koppling medförde emellertid, att den till
antennen överförda effekten blev försvagad, vilket i sin tur hade ett svagt
elektromagnetiskt fält, med därav följande dålig avståndsverkan, till följd.
Kraftkällan hos Braun-Siemens’ avsändare var först, liksom vid Marcohis avsändare,
ett batteri, vid vilket användes en »hammara vbrytare», men senare övergick man till att
använda en fristående avbrytare (elektrolyta vbrytare eller också
kvicksilver-turbin-avbrytare) på transformatorns primärsida.
Att i detalj redogöra för alla de kopplingar och system för avsändning och
mottagning, som uppkommo omkring år 1900, skulle fordra allt för stort utrymme, varför
det här anförda torde få vara tillräckligt för att belysa de olika systemens första
utgångspunkter.
De tvenne tyska systemen Slaby-Arco och Braun-Siemens sammanslogos efter
häftiga patenttvister till ett gemensamt system, Telejunken-systemet, till vilket vi något
längre fram skola återkomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
