Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Telefoni, av H. Blomberg - Telefonstationen - Telefonstationens övriga utrustning - Automattelefoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
760
TELEFONI.
Fig. 826.
Principschema för
polväxlare.
växelströmmen genom särskilda dämpspolar så starkt, att den ej förorsakar några
störande ljud. Dämpspolarna, som bestå av en grov kopparlindning kring en järnkärna,
äro insatta mellan generatorn och batteriet. De hava ett mycket lågt motstånd för
likströmmen, men däremot ett högt växelströmsmotstånd, varför de erbjuda den relativt
högfrekventa lamellväxelströmmen ett effektivt hinder. Genom att dessutom ett
särskilt dämpbatteri inkopplas, kan lamelltonens dämpning ytterligare förbättras.
Vid smärre telefonstationer, där starkströmsnätet för likström, anordnar man ibland
direktladdning av batteriet över ett motstånd från starkströmsnätet. Vid stationer där
endast växelström finnes tillgänglig insätter man numera ofta icke
roterande likriktare (ex. kvicksilverlikriktare) för batteriladdningen.
För batteriladdningen erforderliga instrument, strömbrytare och
pådrag, äro monterade på instrumenttavlor.
Ringaggregatet utgöres vid större stationer av en motordriven
växelströmsgenerator, som avgiver 16—25-periodig växelström av c:a
100 volts spänning.
Vid smärre telefonstationer, där en dylik ringmaskin skulle bliva
för dyrbar i driften, men där telefonisterna äro så sysselsatta, att
man ej kan nöja sig med handdriven signalinduktor, använder
man s. k. polväxlare. Polväxlarens anordning framgår av fig. 826.
Den består av en pendel P, fäst i en fjäder f, och försedd med en
justerbar vikt v, med vilken det önskade periodtalet kan inställas.
En elektromagnet m, matad av likströmskällan B, som antingen kan
vara 24-voltsbatteri et eller belysningsnätet, jämte en
kontaktanordning k, analog med anordningen vid en vanlig galvanisk
ring
klocka, hålla pendeln i vibrerande rörelse. Denna är vidare försedd med en
kontakttunga t, förbunden med ena polen på strömkällan. Den andra polen är förenad med
mittpunkten av primärlindningen på transformatorn T, och med dennas båda
ändpunkter äro de med kontakttungan samverkande båda fasta kontakterna förbundna. Vid
pendelns rörelser kommer strömmen att växelvis slutas genom den ena och den andra
hälften av lindningen och i olika riktning. I transformatorns sekundärlindning
induceras därför en växelström, vilken kan uttagas från dess klämmor och användas för
signaleringen.
1AUT0MATTELEF0NI.
Tanken att med automatiska koppling sapparater åstadkomma en hopkoppling av
telefonabonnenter är nästan lika gammal som telefonen själv. Samtidigt som de första
ofullkomliga manuella telefonstationerna på slutet av 1870-talet sågo dagen, började
uppfinnarna syssla med problemet att ersätta den mänskliga arbetskraften på stationen
med en mekanisk apparat, som automatiskt fyllde samma funktioner. En abonnent i
ett telefonnät skulle alltså utan förmedling av en telefonist kunna komma i förbindelse
med vilken som helst av de andra abonnenterna i nätet.
Om det är först under de senaste årtiondena, som automattelefonien kommit att
bliva av någon större betydelse, har detta sin orsak ej däri, att icke driftdugliga
automatiska telefonväxlar förut konstruerats, utan däri, att de manuella telefonstationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
