- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / III. Elektricitetens användning /
668

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafi, av H. Blomberg - Telegrafledningarna - Kablar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

668

TELEGRAFI.

närmast stranden och till följd av vågornas rörelser äro utsatta för stark slitning, lägges
utanpå det yttre jutelagret ännu ett lager av ståltråd eller stålband.

På senare tid har man även börjat begagna kablar av liknande slag som de i
telefontekniken använda. Dessa kablar ha ej guttaperkø som isolationsämne utan i stället
papper, varigenom den elektriska kapaciteten minskas i avsevärd grad. De äro även
skyddade av ett blyhölje, på vilket sedan kan finnas en armering.

Oceankablarna. Efter de framgångar, man på 1850-talet vunnit med utläggandet
av sjökablar, och med hänsyn till den stora betydelse, som de nämnda
kabelförbindelserna visade sig innebära för den mänskliga samfärdseln, är det helt naturligt, att snart
den tanken skulle arbeta sig fram att sätta även Gamla och Nya världen i telegrafisk
förbindelse med varandra genom en kabel tvärs över Atlantiska oceanen. Väl kunde
planen till en början synas gigantisk med hänsyn till de tekniska hjälpmedel, som man
vid denna tid hade att förfoga över, och den ringa erfarenhet, som man, trots de utförda
anläggningarna, ägde om djup vattenkablarnas driftförhållanden. Onekligen krävdes
också hos förslagets upphovsmän en mer än vanlig företagareanda och optimism för
att föra ett dylikt företag i hamn. Ett lyckligt resultat skulle emellertid bli av en sådan
oerhört stor betydelse, att man väl förstår de uppoffringar i fråga om kapital och arbete,
man var beredd att göra. I detta fall, liksom i så många andra, blev segern icke
lättköpt; till slut triumferade dock den mänskliga dådkraften över de hinder, naturen rest i
dess väg.

Det var i Amerika, som man i mitten på 1850-talet började undersöka
förutsättningarna för en atlantkabel. För att erhålla klarhet, om det över huvud taget var
möjligt att telegrafera över en så ofantligt lång kabel — avståndet mellan Irland och New
Foundland, där man avsåg att förlägga kabeln, är ungefär 3 000 km — hopkopplade man
en del kablar i ett underjordiskt nät, så att man erhöll motsvarande längd, och det visade
sig då, att man utan svårighet kunde telegrafera genom dem. Man undersökte även,
huru kabeln lämpligen borde konstrueras för att med minsta vikt erhålla tillräcklig
hållfasthet, samt företog även undersökningar av djupförhållandena i oceanen mellan
Irland och New Foundland. Efter det att dessa förberedelser voro slutförda, återstod
den viktigaste uppgiften, nämligen att anskaffa det stora kapital, som var behövligt.
Tack vare den amerikanske köpmannen Cyrus W. Field, som blev den ledande kraften
i företaget, lyckades det också. Field utverkade åt ett av honom tillsammans med bl. a.
Morse grundat engelskt-amerikanskt bolag av amerikanska regeringen rätten, att under
50 år föra i land en kabel på New Foundland, och i England tillverkades efter
övervinnande av stora svårigheter en 4 000 km lång kabel.

Kabeln inlastades sommaren 1857 på tvenne fartyg, Agamemnon och Niagara,
vilka engelska och amerikanska regeringarna ställt till förfogande och vilka togo ombord
var sin hälft av kabeln. I augusti började Niagara utläggningen från Irlands västkust.
Redan efter några dagar, då endast 610 km av kabeln utlagts, brast den emellertid på
ett vattendjup av över 3 000 m. Utläggningsanordningarna voro för bristfälliga, så att
avrullandet från fartyget skedde med för stor hastighet. Utläggningen måste därför
avbrytas.

Sommaren därpå gjordes ett nytt försök. De båda fartygen avseglade i juli till en
punkt på Atlanten mitt emellan de båda planerade landningspunkterna. Här skarvades
ändarna av de båda kabelhalvorna ihop, varefter fartygen gåvo sig i väg åt var sitt håll,
utläggande sina respektive delar. Detta var den 29 juli. Utläggningen gick denna gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/3/0680.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free