Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Elektriska ledningar och distributionssystem, av K. J. Laurell - Ledningsanläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEDNINGSANLÄGGNINGAR. STADSELEKTRIFIERING.
267
spänningarna bli 110, 127 och 220 volt resp. Numera användes mest 220 volts
huvudspänning och 127 volts lampspänning. 380 volts distributionsspänning har visat sig
förorsaka en mängd olycksfall med dödlig utgång genom oavsiktlig beröring av
ledningarna, varför denna spänning bör undvikas. Å fig. 271 visas en schematisk inkoppling
av lampor och motorer vid ett fyrledarsystem för växelström. Nolledningen uppdelas
vanligen i två trådar, som uppläggas å järnreglar, monterade vid stolptoppen, för att
samtidigt tjänstgöra som skyddstrådar (se fig. 217 a). Vi skola nu övergå till att beskriva
några typiska ledningsanläggningar för att därmed klargöra den praktiska tillämpningen
av de viktigaste distributionssystemen.
Fig. 272. Schema för Stockholms elektrifiering.
Stadselektriflering. Vid de första anläggningarna för elektrifiering av större städer
planerades ledningsnäten vanligen för 110 volts likström enligt tvåledarsystemet. Då
belastningen efter en tid växte till
oväntad storlek, visade det sig nödvändigt att
övergå till det mera ekonomiska
treledar-systemet för 2 X 220 volt, som numera
mest användes för detta slag av
elektrisk energidistribuering. Växelström
användes emellertid i stor utsträckning
jämsides med likströmmen för att
tillgodose industriens stora kraftbehov och
för elektrifiering av en stor stads
närmaste omgivningar och förstäder.
Naturligtvis variera i hög grad de system,
som tillämpats vid olika städer,
beroende på den historiska utvecklingen,
befintliga kraftverk, ledningsanläggningar
i stadens närhet o. s. v. Emellertid
skola vi som ett typiskt exempel
närmare studera de ledningsanläggningar,
som användas för Stockholms stads förseende med elektrisk energi för ljus och kraft.
Å fig. 272 visas schematiskt de olika ledningsnäten för högspänd växelström, nämligen
dels 100 000 volts kraftledningen från vattenkraftstationen vid Dalälven, Untraverket,
till ångcentralen vid Värtan, Värtaverket, dels 6 000 volts jordkabelnätet från Värtaverket
till de olika understationerna, där växelströmmen omformas till 2 X 220 volts likström
för ljus och kraft samt 580 volts likström för stadens spårvägar.
Untraledningen, som har en längd av 133 km., är utförd med järnstolpar uppbärande
två trefaslinjer. Medelspännvidden är 180 meter. Utseendet av en bärstolpe framgår
av fig. 273. En typisk vinkelstolpe visas å fig. 274. De strömförande ledarna utgöras av
6 st. 50 mm2, 7-trådiga kopparlinor, över vilka placerats 2 st. 50 mm2, galvaniserade
7-trådiga stållinor för såväl stolparnas jordförbindning som ledningarnas skyddande mot
överspänningar vid atmosfäriska urladdningar. Var 10:de stolpe är direkt jordförbunden
medelst 2 st. på tillsammans 1 kvadratmeters area i fuktig mark nedgrävda kopparplåtar.
De å bärstolparna upphängda kedjeisolatorerna (se fig. 216) bestå av 6 st. isolatorelement
av den typ, som redan förut omnämnts vid studiet av olika högspänningsisolatorer och
därvid visades å fig. 214 b. Spännisolatorer, som uppsättas vid vinkel- och
avspännings-stolpar (se fig. 274), bestå av 8 st. liknande element. Medelst dessa kedjeisolatorer erhålles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
