Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det elektriska ljuset, av K. J. Laurell - Bågljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
DET ELEKTRISKA LJUSET.
kolet upplyftes och ljusbågen bildas. Då kolen voro i kontakt med varandra, förefanns
ingen ljusbågsspänning och således ej heller någon ström i shuntspolen. I samma
ögonblick, som ljusbågen utbildas, erhålles en spänning mellan shuntspolens klämmor,
varigenom densamma magnetiseras och motverkar ankarets rörelse. Ankaret kommer
därvid att inta ett läge, som är bestämt såväl av strömmens som spänningens storlek. Vi
anta nu, att på grund av kolens förbränning ljusbågen förlänges. Enligt vad vi förut
sett, måste strömmen därvid minskas och spänningen ökas. De båda spolarna samverka
därvid till att minska ljusbågens längd, till dess ett jämviktsläge uppnåtts, nämligen
då ström och spänning återgått till normalt värde. Dijjerentiallampan reglerar således
på konstant förhållande mellan spänning och ström, d. v. s. konstant ljusbågsmotstånd.
Den kan på grund härav seriekopplas till vilket antal lampor som helst, utan att de enskilda
lamporna störa varandra. Med hänsyn till regleringen erfordras ej något seriemotstånd.
Schemat för inkoppling av en lampserie på 4 st. lampor till 220 volts nätspänning
framgår av fig. 162. Vid effektbåglampor kunna 6 st. på samma sätt inkopplas. Vid
moderna lampor är kolens matning så fulländad, att spänningsvariationen högst uppgår
till c:a 1 volt, varför dessa lampor karakteriseras av ett fullständigt konstant ljus, vilket
på ett mycket förmånligt sätt skiljer sig
från de äldre båglampornas blinkande ljus.
Om kolet av en eller annan orsak
hakar upp sig för en viss lampa och
ljusbågen på grund härav slocknar, komma
även de övriga lamporna i serien att bliva
strömlösa. Detta är givetvis en stor
olägenhet. Man brukar därför förse varje
lampa med ett s. k. ersatsmotstånd, som automatiskt inkopplas i stället för lampan,
om denna slocknar. Vid inkoppling av en båglampserie användes ofta ett
pådragsmot-stånd, för att säkerhetsapparaterna vid inkopplingsögonblicket, då kolstiften ligga i
kontakt med varandra, ej skola smälta. Detta pådragsmotstånd visas även å fig. 162.
Fig. 162. Seriekoppling av båglampor.
Äldre båglampor. Givetvis ha flertalet av alla de lampkonstruktioner, som under
årens lopp sett dagens ljus, endast ett rent historiskt intresse. Andra däremot kunna
sägas vara av banbrytande betydelse för utvecklingen av den elektriska
belysningstekniken, varför det i detta sammanhang kan vara väl motiverat att ge en mera ingående
beskrivning av dessa.
Vid de första försöken att använda ljusbågen för praktiska belysningsändamål
användes handreglerad mekanism. Att detta sätt skulle ställa sig dyrbart och ge ett
ojämnt ljus är uppenbart. De första båglampor, som voro försedda med automatiskt
verkande mekanism, uppfunnos i England och Frankrike på 1840-talet. Sedan dess
hava dessa regulatorer alltmer förbättrats. En olägenhet hos flertalet regulatorlampor
var, att de ej kunde seriekopplas. En annan väg för erhållandet av ett användbart
båg-Ijus föreslogs redan år 1846 av Staite. Han försökte erhålla en konstant ljusbåge utan
regleringsmekanism på analogt sätt som senare Jablochkoff. Det var emellertid först
denne, som år 1876 lyckades framställa en användbar båglampa, som på sin tid väckte
mycket stort uppseende. Detta s. k. Jablochkoffska ljuset erhölls på så sätt, att en
ljusbåge fick utbildas mellan tvenne vertikalt uppställda kol. Dessa voro sinsemellan
parallella och isolerade genom ett gipsskikt enligt fig. 163. Det av de två kolstavarna
bestående stiftet kunde bekvämt nedsättas i en hållare för strömanslutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
