Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Elektriska maskiner, av A. D. Widström - Växelströmsmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXELSTRÖMSMASKINER. ROTERANDE FÄLT VID FLERFASSTRÖMMAR.
81
trefasgenerator utgående ledningarna inkopplar en lika stor belastning, behöves ingen
särskild återledning, emedan en av de tre ledningarna växelvis tjänstgör som återledning
för de båda andra. Framför enfasgeneratorn har trefasgeneratorn den fördelen, att hela
lindningsutrymmet å ankaret kan utnyttjas. Dessutom är ankarreaktionens inverkan
mindre ogynnsam.
Roterande fält vid flerfasströmmar. Sin största betydelse har emellertid
trefassystemet erhållit tack vare den möjlighet det erbjuder att med stillastående lindningar
alstra ett roterande fält.
År 1885 ådagalade Deprez teoretiskt, att ett roterande magnetfält kunde erhållas
genom två vinkelrätt mot varandra ställda spolar, som genomgås av två växelströmmar
med periods fasförskjutning, och år 1888 visade Ferraris och Tesla, huru detta
roterande fält kunde användas för att driva en motor. Oberoende av dessa utarbetades
Fig. 90. Uppkomsten av ett roterande fält vid en trefaslindning.
trefasmotorn av Dobrowolsky hos Allgemeine Elektricitätsgesellschaft i Berlin och i vårt
land av J. Wenström, som år 1890 erhöll ett patent på en »anordning för omsättning
och spridning av arbete genom tre växelströmmar av samma växeltal och med inbördes
fasskillnad av en tredjedels växelperiod».
Hur de tre fasförskjutna strömmarna samverka till bildande av det roterande
fältet framgår av fig. 90, i jämförelse med fig. 84. I fig. 90 visas en tvåpolig, trefasig, st
järn-kopplad trumlindning av enklaste slag. Varje fas består av en enda härva. De tre uttagen
A, B och C ligga på ett avstånd från varandra av b 3 av omkretsen, och härvornas andra
ändar äro förbundna till en gemensam neutralpunkt. Uttagen A, B och C anslutas till
en trefasig växelströmsgenerator, och strömmarna variera således enligt sinuskurvorna
i fig. 84. Vi antaga vidare, att avstånden från mittelaxeln uppåt till respektive sinuskurva
beteckna strömmar med positiv (från generatorn utgående) strömriktning och avstånd
nedåt negativ strömriktning, samt att strömmens maximalvärde är t. ex. 2 amp. Om vi börja
med tidsmomentet 0°, så är strömmen i A + 2 amp. och i B och C vardera — 1 amp. Om
dessa strömriktningar markeras i fig. 90 a, finner man att ankaret magnetiseras i den
riktning pilen anger. I ett följande tidsmoment, sedan t. ex. V6 av en period förflutit, d. v. s.
vid 60° i fig. 84, är strömmen i A och B - 1 amp. och i C — 2 amp., och nordpolen i
ankaret har nu vridit sig 60° medsols, fig. 90 b. Efter ytterligare Ve period, vid 120° i fig. 84,
för A strömmen— 1 amp., B 2 amp. och C— 1 amp., och fältet har åter vridit sig
60° i samma riktning, fig. 90 c. Vi se således, att trefasströmmarna alstra ett magnet-
6—220535. Uppfinningarnas bok. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
