Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Elektrolytiska strömkällor, av M. Möller - Galvaniska element - Ackumulatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ACKUMULATORER.
33
givande kolelektroden. Elementkärlet, som bestod av zink, tjänade samtidigt som
elektrod.
De numera använda torrelementen äro alla Leclanchéelement och vanligen anordnade
enligt fig. 27. Mitt i en zinkcylinder Z befinner sig en kolstav C, omgiven av
brunstens-massan B, vilken sammanhålles av en tygpåse. Mellan brunstenen och zinkcylindern
finnes den halvflytande elektrolyten. De under elementets användning utvecklade
gaserna få passera ett lager av kli, i vilket de avgiva sin fuktighet, innan de lämna
elementet. Klilagret täckes av en massa, bestående av asfalt och vax, som har ett fint
hål för genomsläppande av gaserna.
Vid de svenska RYLANDER-RuDOLF-elementen, de s. k. R.R.-elementen, är
kolelektroden genomborrad med en 12 mm. luftkanal, varigenom den yttre luften skall
kunna avgiva syre till brunstenen och ersätta det förbrukade. Kanalen täppes vid
transport med en kork, som uttages, när elementet är uppställt på sin plats. För att
elektrolyten ej skall avdunsta genom kanalen i kolet, är detta genomdränkt med någon
lämplig lösning, som dock ej får förhindra lufttillträdet till brunstenen.
Torrelementen äro lätt transportabla, lätta att handskas med och kräva ingen
tillsyn eller skötsel. Deras elektromotoriska kraft är jämförelsevis hög och konstant vid
svaga belastningsströmstyrkor. En olägenhet är emellertid, att de ej kunna omsättas.
När brunstenen är berövad sitt syre eller zinken är uppfrätt, har elementet intet värde.
Torrelementen användas i mycket stor utsträckning för elektriska
signalanläggningar, som mikrofonbatteri för telefoner och till andra svagströmsändamål.
Ackumulatorer.
Möjligheten att genom elektrolys skapa de nödvändiga betingelserna för att senare
vid behov alstra galvanisk ström har varit bekant lika länge som polarisationsfenomenet
vid platina elektroden. Elektrolyseras exempelvis vatten, tillsatt med något svavelsyra,
mellan elektrodbleck av platina, överdrages katodblecket med en vätgasbeläggning
och anodblecket med en syrgasbeläggning. De genom dessa gasbeläggningar ändrade
elektroderna bilda sedan tillsammans med elektrolyten ett galvaniskt element, vilket,
så länge gasbeläggningarna vara, förmår avgiva en svag ström i motsatt riktning mot
strömmen vid elektrolysen.
Element, där den olika beskaffenheten av elektroderna erhållits genom elektrolys,
kallas sekundära element till skillnad från de i det föregående beskrivna primärelementen.
Elektrolysen benämnes i detta fall laddning och förloppet, då det sekundära elementet
avgiver ström, urladdning. Vid laddningen överföres elektrisk energi i kemisk och
upp-magasineras som sådan i elementet. Den uppmagasinerade kemiska energien överföres
vid urladdningen till elektrisk och kan såsom sådan vid behov uttagas. På grund av denna
förmåga att uppmagasinera energi kallas det sekundära elementet för ackumulator (av
latinska ordet accumulare = samla).
De äldsta ackumulatorerna äro gaselementen, av vilka Groves från år 1839 var det
första. Detta utgöres av en glasflaska med tre halsar, den mellersta täppt genom en
kork, de båda andra försedda med långa, tätt passande glasrör, räckande ett stycke
ned i flaskan och tillslutna i övre ändan. I vardera röret finnes en platinaremsa, som
nästan räcker till rörets nedre mynning och genom en platinatråd står i förbindelse
med en klämskruv utanför röret. Flaskan fylles med utspädd svavelsyra, korkas och
3—220535. Uppfinningarnas bok. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
