- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / III. Elektricitetens användning /
16

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning, av A. D. Widström - Elektromagnetisk induktion - Växelströmmar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16

INLEDNING.

Som mått för självinduktionen har man valt den spänning, som induceras i en
elektrisk strömkrets, då strömmen i denna ändras med en likformig hastighet av 1 ampere
pr sekund. Om den magnetiska strömkretsen ej innehåller något ferromagnetiskt
material, är förhållandet mellan självinduktionsspänningen och strömmens
ändrings-hastighet tydligen konstant. Detta konstanta förhållandetal benämnes den elektriska
strömkretsens självinduktionskoefjicient eller induktans. Induktansen mätes i henry och
är så vald i förhållande till de praktiska enheterna, att en ändring av 1 amp. pr sekund
i en strömkrets, vars induktans är 1 henry, åstadkommer en självinduktiv spänning av
1 volt. Då henry är en förhållandevis mycket stor induktans, använder man i praktiken
oftast tusendelen därav, kallad millihenry.

Om den magnetiska kretsen helt eller delvis består av ferromagnetiska ämnen,
såsom t. ex. är fallet vid en solenoid med järnkärna, är strömkretsens induktans ej
konstant, utan varierar i proportion till den magnetiska ledningsförmågan.

Växelströmmar.

De tidigast kända strömkällorna, nämligen elektricitetsmaskinen och de galvaniska
elementen, lämna strömmar av oförändrad riktning. Detta är även fallet vid Faradays
skiva, den första generator, som frambringade elektrisk ström medelst elektromagnetisk
induktion. Faradays skiva bildar emellertid ett undantag, i själva verket det enda från
regeln, att generatorer, som äro grundade på den elektromagnetiska induktionen, i första
hand alstra en växelström.

Med växelström i mera inskränkt bemärkelse menar man en ström, som med jämna
tidsmellanrum ändrar riktning och därvid varierar från ett positivt till ett lika stort
negativt maximivärde. En växelström kan tänkas uppkomma t. ex. på följande sätt.
Mellan tvenne magnetpoler, vilka antagas mellan sig utbilda ett homogent magnetiskt fält
(d. v. s. ett fält, vars kraftlinjer äro parallella räta linjer med samma inbördes avstånd),
roterar en ledare, anordnad som fig. 8 a visar i perspektiv och fig. 8 b i projektion.
Rotationen antages ske med likformig hastighet kring axeln p. Sidan a skär vid denna
rotation kraftlinjerna i fältet. I fig. 8 b är utgångsläget betecknat med 0, och ledaren
tänkes rotera motsols och således successivt med jämna tidsmellanrum uppnå lägena
1, 2, 3, o. s. v. Den i ledaren i varje ögonblick inducerade spänningen måste då enl.
föregående vara proportionell mot antalet kraft linjer, som skäras pr tidsenhet. I läget
0 måste den inducerade spänningen vara = 0, emedan i detta ögonblick ledaren rör sig
parallellt med kraftlinjerna, varför ingen skärning kan förekomma. Under det ledaren
rör sig från 0 till 1, har den tydligen skurit de kraftlinjer, som ligga mellan 0 och a.
Då fältet är homogent, är det skurna kraftlinjetalet tydligen proportionellt mot stycket
0—a. Under rörelsen från 1 till 2 skäras de kraftlinjer, som ligga mellan a och b,
således ett större antal än förut, vilket betyder att spänningen i medeltal nu är större.
Under rörelsen från 2 till 3 skäras kraftlinjerna mellan b och p, spänningen stiger alltså
fortfarande och når sitt största värde, när ledaren passerar läget 3. Därefter börjar
spänningen avtaga och genomlöper samma värden som mellan 0 och 3, men nu i motsatt
ordning, tills den vid läget e, efter att ledaren har tillryggalagt ett halvt varv, åter blir
noll. Vid fortsatt rörelse börjar spänningen åter växa, men då ledarens rörelse nu är
riktad åt motsatt håll i förhållande till kraftlinjerna, ändrar också spänningen tecken,
men varierar för övrigt på samma sätt som under vägen 0—3-—e och når således i 9
sitt negativa maximivärde samt blir i 0 åter noll, varefter samma cykel åter upprepas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:10:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/3/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free