Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Kolvångmaskiner, av Gustaf Dahlby - Kolvångmaskinens nuvarande läge och närmaste framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 ÅNGTEKNIKEN.
Vid långlinjefartyg uppträder dieselmotorn som en energisk och framgångsrik
medtävlare. Oljan är visserligen relativt dyr här hemma, men ställer sig i pris helt olika
om »oljningen» kan ske i närheten av fyndorten. Oljan tager dessutom mycket mindre
utrymme än kolet, och motsvarande vinst i lastutrymme erhålles.
Ångmaskinen som fartygsmotor synes, trots all denna konkurrens, allt
fortfarande hava en viktig uppgift att fylla. Den är för mindre och medelstora fartyg
alltjämt den enklaste motorn, som med en ganska god ekonomi ger en utomordentlig
driftsäkerhet.
Ångmaskinen har som fartygsmotor under de senaste årtiondena ej undergått
några principiella omdaningar. Standardångmaskinen konstrueras allt fortfarande för
12—15 atm. ångtryck och vanligen utan överhettning. Typen blir därför i allmänhet
trippelexpansion. Maskinerna utrustas så gott som alltid med slidreglering och med
kolvslid i högtryckscylindern och vanligen planshder i de övriga. Ingen särskild
expansionsslid användes, och följden härav blir att fyllningarna bliva stora och tryckfall
erhållas mellan de olika cylindrarna. Kolförbrukningen kan .därför ej bliva särdeles
gynnsam. Den utgör vanligen 0.6-—0.8 kg pr indikerad hästkraft och timme.
Ytkon-densor användes allmänt och fordran på högt vakuum har stegrats under senare år.
Det oaktat ligger ångmaskinens kondensorproblem på en betydligt enklare nivå än
ångturbinens. Avtappning av ånga från receivrarna till uppvärmning av matarvattnet
införes i ökad utsträckning och medför en ej obetydlig förbättring i värmeekonomien.
Ångmaskinen användes i en mängd andra stationära ånganläggningar än
ångkraftcentraler. Den förekommer som pumpmotor, blåsmaskinsmotor,
uppfordrings-motor, valsverksmotor, m. m. I och med elektrifieringens utveckling ersättes den
likväl på dessa områden i många fall av elektromotor. Ångturbinen uppträder även här
som konkurrent och vinner ökad användning. Man kan dock härvidlag ej uttala något
allmänt omdöme, utan valet av motor måste bedömas från fall till fall. På pump- och
blåsmaskinområdena synes likväl ångmaskinens framtid starkt hotad av ångturbinen.
På ett område tyckes ångmaskinen emellertid tillsvidare intaga en relativt fast
ställning. Det är som mottrycks- och avtappningsmaskin. Ångmaskinen arbetar
nämligen gynnsammast vid högre tryck i expansionens första del, ångturbinen däremot vid
lägre tryck. Följden härav är att högtryckscylinderns »termodynamiska» verkningsgrad,
åtminstone vid mindre enheter, blir högre än motsvarande i en ångturbin. Detta får
särskild betydelse i ånganläggningar för kombinerad kraft och värme. Den ånga, som
»avtappas» ur ångmaskinen, har i allmänhet avlämnat mera arbete än samma ångmängd
skulle hava lämnat i en ångturbin under i övrigt samma förhållanden. Vi se ock, att
moderna ventilångmaskiner av tandem-kompoundtyp alltjämt tillverkas och installeras
i bryggerier, kemiska fabriker m. fl. anläggningar, vilka hava behov av såväl kraft som
värme. Det är naturligtvis osäkert huru länge ett sådant sakernas tillstånd kan komma
att vara. Ångturbinen står allt fortfarande under stark utveckling, och särskilt
ångturbinens högtrycksdel synes arbeta sig fram mot mycket hög ekonomi. Det kan
därför tänkas att ångmaskinen måste vika även på detta område.
Ångmaskinen som lokomotivmotor behandlas i annat sammanhang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
