Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Ångmaskinens vidare utveckling och tillämpningar från 1850-talet till närvarande tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGMASKINTEKNIKENS UTVECKLING EFTER 1850. ÅNGPUMPEN. 273
Fig. 229. Giffards injektor från år 1856.
sker genom att olika tryck uppstå växelvis i de båda kamrarna. Om t. ex. kammaren A
står under tömning inströmmar ånga i densamma så länge, tills vattenytan nedpressats
i nivå med öppningen V, som leder till tryckventilen och tryckrummet. När vattnet
nått detta läge inströmmar ånga genom V, vattnet pressas ej längre ut genom
tryckventilen utan i stället mot ångan, som då börjar kondenseras. Härigenom sjunker trycket
i A hastigt och kulventilen kastar om, öppnar ångtillträdet till A, och samma procedur
upprepas.
Konstruktionen har under senare år undergått en del förbättringar, särskilt i
syfte att nedbringa den av naturliga skäl mycket höga ångförbrukningen. Man har
sökt anordna en möjligast snabb omkastning av ångfördelningsventilen för att hindra
att ånga onödigt inströmmar i den redan uttömda halvan. Vatten ventilerna utföras
numera på samma sätt som vid vanliga pumpar, och ångfördelningen sker i allmänhet
genom en vickbar vertikal tunga.
Pulsometerns ångförbrukning har alltid varit hög. I dess tidigare utförande
förbrukades ända till 500 kg ånga pr »pump»-hk och timme. Senare förbättringar hava
lyckats nedbringa denna ångförbrukning till c:a 50 kg och möjligen därunder.
Pulsometerns användningsområde är dock ganska begränsat. Man ser den egentligen
förekomma endast vid tillfälliga
länspumpningar och dylikt.
Injektorn är en ångpump
av mycket stort intresse. Den
uppfanns av den franske
ingenjören Giffard 1856 och
har funnit en ofantligt
vidsträckt användning som
ång-pannematarpump. Dess
verk
ningssätt framgår av den schematiska figuren 229. Ångan inkommer genom ett
munstycke A, expanderar i detsamma till svagt vakuum och uppnår härigenom en hög
hastighet. Vatten uppsuges i följd av det av ångan alstrade vakuet genom röret D,
kondenserar ångan och bibringas en hög hastighet i blandningsröret B. Denna
hastighet hos ångkondensat och vatten omvandlas i diffusorn C till tryck, som
övervinner matarventilens stängningstryck och således inmatar ångkondensatet och
vattnet i pannan.
Injektorn är, som framgår av ovanstående, en synnerligen enkel apparat utan alla
rörliga delar. Som »matarpump» kan den synas vara fullständigt idealisk, dels på grund
av denna enkelhet, dels emedan nästan allt för inmatningen förbrukat ångvärme återgår
till matarvattnet och således ej förloras. Injektorns värmeverkningsgrad är sålunda
mycket nära 1. Å andra sidan lider den av en del nackdelar. Den har svårt att mata
varmt vatten, den »tappar» då lätt, vidare måste den mata en viss kvantitet och kan ej
nedregleras så långt önskligt vore. Nyare konstruktioner hava sökt att reducera dessa
olägenheter. Sålunda äro de under senare tid konstruerade s. k. restarting-injektorerna
självstartande i händelse de skulle »tappa» vattnet i följd av luftläcka eller dyl.
Figurerna 230—231 visa denna injektor. Ångan inkommer genom munstycket a, reglerat
av ventilen b. Vattnet insuges på vanligt sätt, och blandningen av kondensat och
vatten genomströmmar blandningsröret c och tager upp tryck i diffusorn h samt
in-pressas i matarledningen m. Blandningsröret c är emellertid försett med en rörlig del d,
som öppnar sig i händelse det skulle uppstå en anhopning av medsugen luft, som här-
18—240720. Uppfinningarnas bok. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
