Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Ångmaskinens vidare utveckling och tillämpningar från 1850-talet till närvarande tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGMASKINTEKNIKENS UTVECKLING EFTER 1850.
267
inre cylinderväggen minskades cylinderkondensationen, men samtidigt förbrukades värme.
Metoden synes numera ej användas i samma utsträckning som förr och har knappast
berättigande vid överhettad ånga. Den förut omnämnde svenske konstruktören
Flod-man försökte vid några maskiner med »mellanöverhettning» på så sätt, att ett htet
värmebatteri insattes i receivern mellan cylindrarna och den genomströmmande ångan
uppvärmdes med den högtrycksånga, som kondenserades i nyssnämnda värmebatteri.
I och med samfärdselns utveckling ökades antalet ångare oerhört, och det
visade sig av allt större
betydelse att ångmaskinerna
särskilt å långlin j ef artygen
arbetade driftsäkert och
ekonomiskt. Den redan av
Watt föreslagna
ytkonden-sorn hade på ett tidigt
stadium allmänt övergivits till
förmån för
insprutnings-eller blandningskondensorn.
Ytkondensorn ansågs
nämligen för dyrbar och
komplicerad. Under det att
blandningskondensorn
kunde reda sig med endast en
pump, luftpumpen,
erfordrade ytkondensorn minst
tvenne, dels en
kallvattenpump eller
cirkulations-pump, dels en luftpump.
Dessutom blev
kondensor-kroppen vid ytkondensering
mycket större, och tuberna
i densamma orsakade lätt
besvär och även störningar
under driften.
Så småningom
framträdde dock betänkliga
olä
genheter vid användandet av blandningskondensorer å fartyg, vilka trafikerade
världshaven, i det att ångans kondensat ej återvanns utan matarvattnet måste tagas från
sjön, varvid dess salter avsatte sig i pannan som pannsten. Dylika
pannstensavlag-ringar äro mycket dåliga värmeledare och verka därför hindrande å värmeövergången
från bränslegaserna till vattnet samt orsaka framför allt övertemperatur å pannplåten,
som därigenom kan överansträngas och giva anledning till explosion.
På grund av dessa blandningskondensorns tråkiga egenskaper uppstodo lätt
driftstörningar och tidsförseningar genom reparationer och tillsyn. Allt detta kostade
pengar, och man började därför återgå till ytkondensorn, vid vilken rent matarvatten
erhölls och ovannämnda olägenheter i stort sett undgingos. Visserligen kunde ej all ånga
återvinnas, en ringa del läckte nämligen alltid bort, och en del vatten måste genom
skum-ning och utblåsning urtappas ur ångpannan, men huvudparten (90—95 %) erhölls ren,
F. Flodman, f. 1846.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
