Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Bränslen, av Edvard Hubendick - Kraft- och bränslefrågan i övriga skandinaviska länder - Norges kraft- och bränslefråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORGES KRAFT- OCH BRÄNSLEFRÅGA.
143
Redan nu må framhållas, att något handelsutbyte av bränsle mellan de
skandinaviska länderna ej förekommer så när som på att från Åland och södra Finland levereras en
del ved, huvudsakligen till Stockholm, samt att från södra Sverige även levereras en
del ved till Danmark. Dessa kvantiteter äro emellertid, i jämförelse med hela
bränslebehovet, obetydliga. Ej heller är sannolikt att i framtiden något sådant handelsutbyte
kommer till stånd, på grund av att samtliga länder äro beroende av import från icke
skandinaviskt håll och att utfyllandet av behovet med inhemska bränslen är tämligen
likartat såtillvida att dessa äro antingen svårtillgängliga bränslen eller ock ved från
skogar, vilkas timmerförråd i möjligaste mån måste sparas.
Helt annorlunda ställer sig förhållandena i avseende på vattenkraft, där vissa
länder hava överskott, andra brist.
Norges kraft- och bränslefråga.
Norge är med sina 12 mill. hkr. utan gensägelse Europas på god vattenkraft rikaste
land. »I Nordamerika och Canada, liksom i de stora Sydamerikanska länderna samt i
delar av Afrika oèh Asien», säger S. Lübeck, »finnas givetvis större mängder vattenkraft,
men ingenstädes i hela världen torde man påträffa en samlad vattenkrafttillgång som
på samma gång är kvalitativt så förnämlig som den norska, till större delen bestående
av branta fall omedelbart eller nära invid en isfri kust med djupa, goda hamnar. Även
möjligheten att genom reglering utjämna vattenföringen under årets lopp är
tillfredsställande med hänsyn till fjällbygdens sterilitet och de vid höga fallhöjder relativt små
behoven av vattenmagasin. Svagheten ligger i att landets övriga naturtillgångar och
dess folkmängd äro relativt begränsade.» Och han fortsätter: »Mer än hälften av den
nu utnyttjade norska vattenkraften användes för elektrokemisk industri, huvudsakligen
inriktad på export, därvid lejonparten intages av ’Norgesalpetern’. Denna industri,
liksom en under kriget planerad saltindustri, kan baseras huvudsakligen på inhemska
råvaror. Men för tillverkning av t. ex. karbid och cyanamid, zink, aluminium m. m.
samt för eventuell framtida järnsmältning med koks är man väsentligen beroende av
råvaruimport samt export av den färdiga varan. Den billiga och lätt tillgängliga
vattenkraften är avgörande för de internationella storindustrier, som söka sig dit just därför
att billig kraft för dem är en nödvändig faktor. Det senaste årtiondets enorma
utveckling (skrivet 1920) har därför kommit de elektrokemiska världsindustrierna att rikta
sina blickar särskilt mot Norge, med känd påföljd. Norges statsmakter befarade icke
utan fog, att man kunde få för mycket av internationella kraftintressen, mer än landets
eget näringsliv kunde hålla i jämvikt och mer än som vore med landets ekonomiska
självständighet förenligt.»
Även torde böra påpekas att i motsats till vad fallet är i Sverige Norge har större
delen, 80 %, av hela sin vattenkraft koncentrerad till landets sydligare delar, söder om
Trondhjems amt.
Av Norges vattenkraft äro utbyggda omkring 1 500 000 hkr och i värmemotorer
finnas installerade c:a 170 000 hkr. Den med denna effekt producerade energien
användes ungefär som följer:
Elektrokem. industri......................................55 %
Trä- och. pappersindustri.................................25 %
Järn- och gruvindustri.................................... 6 %
Allm. distribution och div................................14 %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
