Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Atomfysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1344
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
steg på denna upplösningens väg. Enligt den newtonska mekanikens åskådningssätt
kännetecknas elektronen i varje ögonblick av en massa, en hastighet och ett läge; de
Broglie föreslår en ny mekanik, vågmekaniken, i vilken man i första hand kännetecknar
elektronen av en stående elektromagnetisk våg med ett bestämt svängningstal i detta
stående vågsystem. Rör sig elektronen i ett rumssystem med en viss hastighet, så rör
sig vågen och kommer att i förhållande till andra rumssystem i överensstämmelse med
Lorentz’ transformation äga olika fashastigheter. Genom att fordra att dessa olika
fashastigheters grupphastighet (se sid. 903) är lika med elektronens hastighet erhåller
de Broglie som mått på elektronvågens våglängd A kvoten mellan Plancks
elementarkvantum h och .elektronens rörelsemängd mv, så att man i matematisk form får
■de Broglies lag för elektronvågen
h
Z = —.
mv
Ur denna lag kan man beräkna, att en elektron, som fallit genom några hundra volt,
kännetecknas av en våglängd av samma storleksordning som röntgenstrålarnas. År
1927 meddelade de amerikanska forskarna C. Davisson och L. H. Germer, att de genom
en tillfällighet letts till iakttagelsen av tydliga interferensfenomen vid elektronstrålar.
Sedermera har ett flertal sådana interferensbilder tagits av materiella strålar även av
andra forskare, och därmed står man på tröskeln in mot en ny värld, i vilken materian
får tänkas bära eller vara buren av vågsystem.
Grundtankarna i kvant- och vågmekaniken ha av den tyske fysikern,
nobelpristagaren Erwin Schrödinger (f. 1887) sammansmälts till en matematisk teori,
utmynnande i Schrödingers vågekvation. Denna vågekvation har samma byggnad som
Maxwells (se sid. 1257), men dess våghastighet är icke konstant som hos Maxwell utan
uttryckt i atomsystemets energi, varigenom en dispersionslag erhålles och den Maxwellska
teoriens svårigheter med ljusets färgspridning (jfr sid. 1283) undvikas. Man får en god
föreställning om Schrödingers teori, om man i anslutning till Fitzgeralds alternativ
(se sid. 1266) tänker sig atomen utgöra ett i stående elektromagnetiska
egensvängningar befintligt strålningsfritt system. Liksom svängningarna i en hårt anblåst pipa
plötsligt kunna slå om från en noduppdelning till en annan (se fig. 461 sid. 550), kan
atomen övergå från en egensvängning till en annan. Under denna kortvariga övergång,
då två olika strålningsfria svängningar försiggå, uppstå svävningar, vilka enligt
Schrödinger manifestera sig som ljusstrålning. Härigenom förklaras strålningens kvantlika
språng på ett naturligare sätt än genom Bohrs hoppande elektroner. Kvantteorien
har på statistisk grund ytterligare fördjupats av den engelske matematikern,
nobelpristagaren P. A. M. Dirac, vilken härvid kommit att förutspå positonernas existens och
deras alstring ur atomkärnorna. Dylik alstring genom förvandling av så gott som
samtliga grundämnens atomkärnor har sedan 1933 påvisats av ett flertal forskare med
makarna F. Joliot och Irène Curie i spetsen. Den härvid upptäckta s. k. artificiella
radioaktiviteten hos grundämnena har skänkt atomforskningen ett hjälpmedel, som för
vetenskap och teknik torde bli av utomordentlig betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
