Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektricitetsledning genom gaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1300
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 1099. Två katodstrålar stötas bort ifrån
varandra.
figuren visar, en hästskoformig magnet intill katodstrålen, så kom denna att krökas; i
figuren böjes den nedåt till g.
Uppfattar man katodstråleknippet enbart som en ström av partiklar, vilka slungas
ut från katoden, och antager man därjämte, att partiklarna äro negativt
elektriskt laddade, så blir fenomenet en omedelbar konsekvens av denna hypotes.
Ty en i rörelse befintlig laddning utgör, som vi tidigare sett, en elektrisk
konvektions-ström, och katodstråleknippet är därför att betrakta som en böjlig strömbana. Skall
denna böjliga strömbana i ett
magnetfält avvika så som Crookes’ försök gåvo
vid handen, måste man antaga, att de
laddningar, som transporteras i
katod-strålarnas rörelseriktning, äro negativa.
Ett annat försök, som Crookes
utförde för att bekräfta sin uppfattning,
återgives av fig. 1099. Geisslerröret är
här försett med två skivformiga katoder,
a och b, och vardera sänder ett katodstråleknippe genom var sin springa i en
glim-merskärm. De bägge katodernas skivor stå lutade mot varandra, så att när de
ensamma var för sig anslutas till spänningen, ge de strålar riktade mot mittpunkten /
på den fluorescerande skärm, vilken placerats i rörets längdriktning. Anslutas de
däremot bägge med varandra och få de samtidigt utgöra katoder, stötas strålknippena
liksom två korsande strömbanor bort ifrån varandra och gå nästan parallella till var
sin av punkterna g och h. Detta fenomen har icke den ringaste motsvarighet hos det
vanliga ljuset. Tvärtom är strålarnas ömsesidiga genomtränglighet något för det
vanliga ljuset synnerligen karakteristiskt och har just betraktats som ett stöd för
uppfattningen av ljuset som vågrörelse.
Om katodstrålarna verkligen medföra negativ laddning, borde detta visa sig direkt,
på så sätt att kroppar, som träffas av katodstrålarna, bli negativt laddade. Emellertid
visade vakuumrörens glasväggar snarare positiv laddning än negativ, något som ju också
kunde tänkas bero på friktion mot glaset. År 1895 lyckades emellertid den franske
fysikern Jean Perrin uppfånga katodstrålarna i en i vakuumröret inbyggd rörformig kammare
av koppar, från vilken en ledning gick ut ur röret till en elektrometer, som därvid gjorde
tydligt utslag för negativ laddning. Försöket har sedermera upprepats av andra forskare,
vilka kommit till samma resultat. För att undvika alla felkällor omgives kopparröret
med ett annat, jordförbundet kopparrör, vilket genom elektrisk skärmverkan skyddar
det inre röret från störande elektriska fält. Dessutom riktas icke katodstrålarna direkt
in i kopparkammaren, utan med en magnet styras de så, att de endast under den korta
stund, observationen av elektrometern företages, riktas in i kopparkammaren.
Kanalstrålar. Om ett vakuumrörs katod genomborras, så kan man stundom iakttaga,
att genom hålen passerar liksom en ljusström gående i riktning från anoden och genom dessa
hål (se fig. 1107 sid. 1314). Goldstein upptäckte dessa strålar 1886 och kallade dem
kanalstrålar. De giva upphov till fluorescensstrålning från rörets väggar, där de träffa glaset,
och om glaset är natronglas, visar fluorescensstrålningens spektrum en tydlig natriumlinje.
Kanalstrålarna påverkas av magnetiska fält, ehuru väsentligt mycket mindre än
katodstrålarna. Mätningar utförda av W. Wien 1898 gåvo vid handen, att kanalstrålarna föra
positiv laddning; de bruka därför även kallas positiva strålar (se vidare sid. 1313).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
