Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Maxwells teori - Elektromagnetiska vågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAXWELLS TEORI. ELEKTROMAGNETISKA VÅGOR.
1279
1 stället för avledning, minskas både försvagningen och distorsionen. Om slutligen både
avledning och induktivitet finnas vid sidan om motstånd och kapacitet, kan man avpassa
förhållandena så, att induktansens och avledningens verkningar, som i avseende på
distorsionen äro varandra motsatta, fullständigt upphäva varandra, så att endast en
försvagning återstår. Därpå kan man utan omfattande räkningar följa lösningarnas
enskildheter i olika fall. Samtidigt kasta de ljus över de svåra problem, som uppstå, då icke så
många fysikaliska konstanter komma i fråga.»
Som en omedelbar följd av Heavisides teoretiska överläggningar rörande den
distor-sionsfria kabeln framstod nödvändigheten att väsentligt öka telefonkablarnas induktans.
»Föregående överläggning giver vid handen», skriver Heaviside 1893, »att de järndelar,
varmed man vill höja induktansen, böra förläggas utanför huvudströmkretsen. Härvid
kan man följa två vägar. Den ena består däri, att man i dielektriket fint fördelar så mycket
järn som möjligt.» . . . »Ett annat förfarande består däri, att man i stället för en stor
likformigt fördelad induktans eftersträvar en stor genomsnittlig induktans.» . . . »För
detta ändamål kan man inkoppla induktionsspolar på bestämda avstånd i
huvudströmkretsen.» Detta sista projekt realiserade den amerikanske elektroteknikern
M. J. Pupin. Dylik pupinisering av kablar genom inkoppling av spolar på
teoretiskt beräknade avstånd från varandra har haft avgörande betydelse för
långdistanstele-foniens utveckling. Genom införandet av radioteknikens förstärkningsanordningar med
hjälp av glödkatodrör (se sid. 1318) spelar telefonströmmarnas försvagning ingen roll,
de kunna föras i hur långa kablar som helst genom att förstärkas då och då på vägen.
Men man har ingen glädje av dylik förstärkning, om ljudet förvanskas genom kabelns
inflytande. Upptäckten av den distorsionsfria kabeln och uppfinnandet av pupiniseringen
hava därför varit avgörande för långdistanstelefoneringens tekniska genomförande
i våra dagar.
Heaviside var en svuren fiende till all förkonstling, icke minst till den förkonstling,
som lätt följer med alltför invecklade matematiska metoder, och han sökte på alla områden
av den Maxwellska teoriens tillämpningar lägga allt så enkelt till rätta som möjligt. Häri
lyckades han även i hög grad, till och med då det gällde en så invecklad lag som
»telegrafekvationen». Dennas matematiska bearbetning kräver egentligen mycket djupgående
matematiska kunskaper, men Heaviside uppfann en förenklad elementär räknemetod,
Heavisides operatorkalkyl, med vars hjälp yrkesmannen i våra dagar tämligen lätt kommer
till rätta med kabelspörsmålen i typiskt viktiga fall.
Även för starkströmsteknikens kraftöverföring medelst växelström i milslånga kablar
har den Maxwell-Heavisideska teorien varit av utomordentlig betydelse.
Radioteknik. Hertz’ oscillator som sändare av fria elektromagnetiska vågor, s. k.
radiovågor, och Hertz’ mottagare i form av en gnistdetektorförsedd resonator utgöra
urtypen för vår tids radiotekniska sändare och mottagare. För radiotelegrafi, eller
s. k. trådlös telegrafi, kräves en teknisk fullkomning av de Hertzska anordningarna,
framför allt en stegring av mottagareeffekten, så att vågorna kunna förmedla
signaler över stora avstånd.
Den som lade grunden till radioteknikens mätmetoder och därmed även till den
Hertzska uppfinningens rationella tekniska utnyttjande var den norske fysikern och
me-teorologen Vilhelm Bjerknes, vilken under åren 1895—1905 var verksam som professor
dels i matematisk fysik och dels i experimentalfysik vid Stockholms högskola. De
schweiziska fysikerna Sarasin och. de la Rive hade gjort gällande, att Hertz’ oscillator icke äger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
