Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1192
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
magneter, matade med strömmen från ett batteri av 10 Groves element. Dylika
elektro-magneter ha icke blott den fördelen framför permanenta magneter, att de kunna göras
betydligt kraftigare, utan också den, att man hastigt kan låta dess magnetiska
egenskaper ändras eller helt försvinna utan att röra vid magneten blott och bart genom
att minska eller helt avbryta den ström, som matar magneten. Genom utbytbara polskor
av mjukt järn kan det magnetiska fältet mellan elektromagnetens poler dessutom inom
rätt vida gränser varieras och mer eller mindre starkt koncentreras.
Mellan polskorna på denna magnet placerade Faraday olika prov för att undersöka
olika kroppars magnetiska egenskaper. Härvid använde han en speciell
upphängnings-anordning, bestående av en liten, till en bygel omböjd pappersremsa, hängande i sex eller
åtta, till en enda tråd sammanlöpande kokongtrådar; i denna bygel kunde den substans,
som skulle undersökas, inläggas. Dessutom kunde bygeln förskjutas inom magnetfältet,
därigenom att kokongtråden, som uppbar hela bygelanordningen, var fäst vid ett
flyttbart stativ (se fig. 1016). Den elektromagnet Faraday använde visade sig emellertid så
kraftig, att den till och med kunde magnetiskt påverka papperet. Detta måste därför
omsorgsfullt utväljas, så att upphängningsanordningen, när den var tom, icke visade
någon tendens att inställa sig i något bestämt läge i förhållande till magneten.
Med denna anordning prövade Faraday nu först en 2 tum lång och x/2 tum tjock
stav av blyglas. Glasstaven inlades i pappersbygeln och placerades mellan magnetens
polskor, innan strömmen tillkopplats. Sedan kokongtråden snott upp sig och staven
upphört att utföra de därvid iråkade svängningarna, påsläpptes strömmen. I samma
ögonblick såg Faraday glasstaven börja röra sig; sedan den svängt några gånger fram och
tillbaka, visade det sig, att den förhåller sig på ett helt annat sätt än en järnstav;
medan en järnstav inställer sig i kraftlinjernas riktning,
kommer en blyglasstav att inställa sig vinkelrätt mot
magnetfältets kraftlinjer.
När Faraday gav glasstaven en liten knuff, började den åter svänga, men stannade
till slut i sitt läge vinkelrätt mot kraftlinjerna. Vände man staven om ett halvt varv, så
befann den sig i detta nya läge också i jämvikt, så
att således stavens bägge olika ändar icke visade sig
i magnetiskt hänseende olika. Ej heller ändrades
stavens läge, om strömriktningen plötsligt omkastades,
så att magnetens poler bytte karaktär. Placerades
däremot staven i ett snett läge i förhållande till
kraftlinjerna, så vred den sig alltid så, att den på
närmaste väg kom att intaga sitt mot kraftlinjerna
vinkelräta läge.
Staven visade sig även vara i jämvikt, om den
placerades med sin längdriktning i kraftlinjens
riktning, men detta jämviktsläge visade sig vara labilt,
så att staven vid minsta knuff gav sig mer och mer
bort från detta läge, tills den så småningom kom
att stå i stabil jämvikt vinkelrätt mot kraftlinjerna.
Faraday hängde även upp staven så, att dess
mittpunkt något försköts i förhållande till den
punkt, kring vilken bygeln vred sig, och kunde fortfarande icke få den ena ändan
att förhålla sig annorlunda än den andra. Men däremot upptäckte han, att när staven
Fig. 1016. Faraday påvisar
diamagnetiska ämnens egenskaper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
