Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Växelverkan mellan kraftfält, materia och ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1182
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
de också i vissa fall äro räta, dock här äro mer eller mindre krökta, beroende på
omständigheterna. Jag använder termen elektrisk kraftlinje1 blott som ett tillfälligt
överenskommet sätt att uttrycka riktningen på influensens verkan; och i försöken med den
halva kulan är det märkligt att se, hurusom, när vissa linjer slutat på den undre ytan
eller kanten av metallen, de andra, som förut legat närmast intill dem, vidga sig och
sprida sig från varandra, somliga böjande sig runt med ändan på den övre delen av
halvkulan och andra liksom närmande sig varandra, under det de fortsätta utåt och på så sätt
förenande sina krafter att åt provkulan ge en ökad laddning på ett större avstånd från
kraftkällan och så inverkande på varandra, att de göra en S-krök. Allt detta synes mig
visa, att det hela är en verkan av en kedja partiklar, vilka stå i förbindelse med
varandra icke blott längs efter de linjer, de kunna anses spänna tvärsigenom det isolerande
mediet mellan de influerande och influerade ytorna, utan också i tvärriktningen. Det är
detta, som ger ett resultat motsvarande en utvidgning av kraftlinjerna eller en repulsion
i sidled. I stället för att likna gravitationen, som förmår partiklar att verka på varandra
efter räta linjer, oberoende av vilka partiklar som äro mellan dem, så är denna kraft mera
lik den, som är verksam vid en hel rad magnetnålar, eller motsvarande det tillstånd, vari
man tänker sig partiklarna hos en rak eller krökt magnet. Så hur jag än ser det och
hur misstänksam jag än är gentemot det inflytande, som mina favoritidéer ha över mig
själv, kan jag dock icke se, hur den vanliga teorien, använd till förklaring av influensen,
skall kunna vara en korrekt framställning av den elektriska verkans stora naturlag.»
Detta citat visar ju tydligt, att Faraday även på de elektriska fenomenen
lyckats genomföra sin på magnetiska fenomen redan tillämpade åskådning, att
rörfor-miga kraftlinjer, såväl magnetiska som elektriska, äga
individuell existens ochrörlighet samt haett slags elastisk
egenskap, varigenom de i trängseln om utrymmet runt de
materiella kropparna utöva sidotryck på varandra.
Den absoluta laddningens omöjlighet. Sedan Faraday genom dessa reflexioner
påvisat sannolikheten av att de elektriska fenomenen betingas av närverkan och ej fj
ärrverkan, ställer han sig följande fråga:
»Kan materian vare sig den är ledande eller icke-ledande laddas med blott det ena
slaget elektrisk kraft oberoende av det andra i högre eller lägre grad antingen på ett
direkt märkbart eller latent sätt?»
Denna fråga söker Faraday därpå lösa på ett ganska drastiskt sätt. I Royal
Societys hörsal i London lät Faraday bygga upp ett med metallväggar försett rum. Av
lätta träspjälor förfärdigades en kubisk låda med 12 fots (c:a 4 meter) kant, och dennas
sex olika sidor överspändes på längden och bredden med koppartrådar. Tätt på trådarna
klistrades papper, och detta överkläddes med stanniol, så att hela lådans yta blev en god
ledare. Genom en av väggarna på denna kammare stack Faraday in ett sex fot långt
glasrör, och med en genom detta rör instucken metalltråd försökte Faraday från en
kraftig elektricitetsmaskin ladda rummets luftmassa, samtidigt med att även
kammarens väggar laddades. Varje försök att ladda luften inuti kammaren slog dock fel.
Därpå gav sig Faraday själv in i sin stora låda, utrustad med elektrometrar, brinnande
ljus och andra för elektriska fenomen känsliga apparater. Trots att lådans utsida kraftigt
laddades, så att eldkvastar stodo ut från dess hörn, kunde Faraday icke upptäcka minsta
1 Faraday* skriver egentligen influenskraftlinje (line of inductive force), men denna term är
numera övergiven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
