- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
1164

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Faradays experimentalundersökningar - Elektromagnetiska energiförvandlingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1164

MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.

och 1847. Neumann stödde sig härvid på Ampères lag för kraftverkan mellan
strömelement, och denna lags omfattande betydelse blev härigenom ytterligare klarlagd. I
anslutning till dessa undersökningar var det som Wilhelm Weber uppställde sin
märkliga elektrodynamiska lag (se sid. 1111), vilken även i sig innefattar
induktionsfeno-menen.

Alla dessa bidrag till induktionsf enomenens teori byggde på fjärrkraftsf öre
ställningar och betydde således ett avsteg från de närverkningsföreställningar, som varit
vägledande för Faraday. Det är därför helt naturligt att Faraday, när han 1851 av sina
undersökningar åter leddes till studiet av magnetfälts egenskaper, tager upp frågan om
induktionsverkan till förnyad prövning.

Här nedan citeras några av de satser Faraday uttalar i den 28:e serien av sina
experimentalundersökningar:

»Från mina tidigaste experiment rörande sambandet mellan elektricitet och
mag-netism har jag tänkt och talat om magnetiska kraftlinjer som representanter för
magnetisk verkan icke blott beträffande riktning och kvalitativa egenskaper utan även
kvantitativt. Under tvånget av att i större utsträckning behöva använda denna term
vid mina senaste undersökningar har jag letts till att tro, att tiden nu är kommen för
att den idé, som inneslutes i denna fras, skall bli klarlagd, på samma gång som det blir
fastslaget, i hur stor utsträckning den med rätta kan användas till att representera
magnetiska tillstånd och fenomen.»

Därpå redogör Faraday för kraftlinjernas gång, hur de med järnfilspån kunna
åskådliggöras m. m. Vidare tänker han sig, liksom tidigare Cartesius och Euler (se sid.
1009), magnetfältet uppdelat i rör eller kanaler, och när Faraday i det följande talar
om kraftlinjer och om en kraftlinjes tvärsnitt, tänker han sig icke linjerna som matematiska
kurvor utan som dylika av kraftlinjer bildade kraftlinjeområden eller rör, s. k. flödesrör
eller fältrör.

»En sak av lika stor vikt för definitionen av dessa linjer är, att de representera ett
bestämt och oföränderligt kraftbelopp. Trots att deras form högeligen varierar, när de
gå mellan två eller flera centra eller källor för magnetisk verkan, liksom det rum de
därvid upptaga, så kommer summan av verkningarna inom varje tvärsnitt av ett givet
kraftlinjeområde att vara exakt lika med summan av verkningarna i varje annat
tvärsnitt av samma kraftlinjer, oberoende av hur de ändrat form eller av hur hopträngda
eller isärskilda de äro vid detta andra tvärsnitt. Det experimentella beviset för denna
egenskap angives i det följande.»

Vad Faraday här kallar »summan av verkningarna» i ett visst tvärsnitt, kallas
numera för tvärsnittets magnetiska flöde och mätes av produkten mellan tvärsnittets
ytinnehåll och fältets genomsnittliga intensitet utefter detta tvärsnitt. Vid en
strömmande vätska angiver således produkten av ett rörtvärsnitts ytinnehåll (mätt i kvdm) och
vätskans hastighet (mätt i dm/sek.) det flöde (antal liter per sekund) eller den mängd
av vätskan, som per sekund passerar tvärsnittet. Vid en osammantryckbar vätska
måste detta flöde vara oföränderligt vid rörets olika tvärsnitt; där röret smalnar, ökar
hastigheten, och där röret vidgas, rinner vätskan långsammare. Faraday insåg således,
att samma lag, lagen om divergensfrihet (se sid. 1220), gäller för magnetiska fältrör, utan
att han därför på något sätt söker jämföra magnetfältet med en strömmande vätska.

»Jag är angelägen om att begränsa innebörden av termen kraftlinje, så att den icke
skall innebära annat än ett villkor rörande styrka och riktning för kraften i varje punkt
och icke (för närvarande) inbegripa någon som helst föreställning om naturen av den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:08:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/1176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free