Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1140
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
rum under mätningens utförande. Omvänt kan man ur mätningar av
ledningsförmågan draga slutsatser rörande dissociationsgraden och jonernas hastigheter, storheter
av genomgripande betydelse för den fysikaliska kemien.
Dissociationsteorien har visat sig synnerligen bärkraftig vid den kemiska forskningen,
och sedan den blivit tillräckligt fördjupad, ha alla invändningar mot densamma
förstummats. Av de invändningar som gjorts är det egentligen endast en, vars bemötande vållat
några större svårigheter. Denna invändning, som framställdes redan på Clausius’ tid,
går ut på att en kaliumjon icke gärna kan tänkas fritt rörlig ini en vattenmassa utan att
av vattnet kemiskt angripas; kastar man ett kaliumstycke på vatten, oxideras detta
ju synnerligen hastigt under utveckling av stark värme. Hittorf sökte undkomma
denna svårighet genom att framhålla den stora hastighet, varmed jonerna röra sig i
lösningsmedlet, ävensom de motsatt laddade jonernas attraktionsinflytande. Emellertid
kom Friedrich Kohlrausch 1879 till den märkliga slutsatsen, att jonhastigheten är ganska
ringa; vid ett spänningsfall om 1 volt per centimeter ha jonerna i en starkt utspädd
klorkaliumlösning en hastighet om blott 0.05 mm per sekund. I verkligheten blir
jonhastigheten ännu mindre, så att den uteblivna reaktionen mellan kaliumjonerna och
vattnet omöjligt kan orsakas av hastigheten. Lika omöjligt torde det vara att i
attraktionen från övriga joner se någon orsak till reaktionens förhindrande.
Arrhenius, som i sin dissociationsteori uppfattar alla kemiska reaktioner som
reaktioner mellan joner i anslutning till Williamsons hypotes, framhåller, att lösningsmedlets
inflytande vid starka syror och baser är ytterst svagt: »Uppenbarligen», skriver han i
sin doktorsavhandling, »har man vid beräkningarna förbisett värdet på vattnets aktivitet;
i jämförelse med aktiviteten hos de andra i saltlösningen ingående elektrolyterna är den
blott obetydlig. Om man däremot bringar kalium samman med vatten, finnes ingen
annan elektrolyt tillstädes, och följaktligen gör sig litenheten i vattnets aktivitet icke
märkbar.»
Icke heller denna Arrhenius förklaring har godtagits som tillfyllestgörande, och
dissociationsteoriens erkännade försvårades därav i någon mån. Sedan W. Nernst
(se sid. 779) genomfört den åskådningen, att jonerna äro att anse såsom stabila, mättade
föreningar mellan atomer och elektriciteten, vilken senare spelar rollen av ett kemiskt
element, ha invändningarna förstummats.
Elektrokemi. Genom den elektrolytiska dissociationsteorien skapades ett fast
underlag för en fruktbärande samverkan mellan fysikalisk och kemisk forskning, och ur
detta samarbete framväxte hastigt den vetenskapsgren, som numera kallas fysikalisk
kemi och som är grundläggande för all elektrokemisk forskning. De elektrolytiska
sönder-delningarna visade sig redan i början av 1800-talet vara av största betydelse för
framställning av en del kemiska produkter, ehuru framställning i större industriell skala först blev
möjlig i samband med vattenfallens utnyttjande till alstring av elektrisk energi medelst
turbindrivna generatorer. Sedan starkströmstekniken nått sin nuvarande höga
utveckling, ha emellertid de elektrokemiska metoderna kommit till allt större användning,
och den vetenskapsgren, som kallas elektrokemi, har som huvuduppgift att på
elektro-tekniska och fysikaliskt-kemiska grunder klarlägga elektrolysens användning till
ekonomisk framställning och raffinering av en hel rad viktiga produkter, såsom aluminium
och andra lätta metaller, koppar, silver, guld, järn, zink, bly m. fl. metaller ävensom
alkali och klor, klorat, hypoklorit, perklorat m. m. Elektrokemien närstående äro även
en rad elektrotermiska processer, vid vilka man på elektrisk väg åstadkommer höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
