Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Växelverkan mellan materia och elektrisk ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRODYNAMISKA OCH ELEKTROKEMISKA FÖRETEELSER.
1115
t i o n e 11 mot trådens tvärsnittsarea och omvänt
proportionell mot dess längd.
Enligt denna definition och de rön, som ligga därbakom, kunna således två
ledningstrådar med samma ledningsförmåga fullständigt ersätta varandra i en ledningskrets, utan
att kretsens förlopp i övrigt utfaller olika. Inom elektrotekniken rör man sig hellre med det
omvända värdet på ledningsförmågan och kallar detta ledning smotstånd eller resistans.
Enligt Davys bestämning gäller således i moderna mått, att om trådens längd är l meter
och dess tvärsnitt a mm2, så är dess resistans r bestämd av Davys motstånd slag:
l
r — o •
- a
där o betecknar en faktor, vars talvärde uteslutande betingas av ledningsmaterialets
kemiska och fysiska beskaffenhet. Denna materialkonstant kallas numera specifikt
ledning smotstånd och dess omvända värde specifik ledningsförmåga. Davy gjorde
numeriska bestämningar av den specifika ledningsförmågan genom jämförelse med. ett
standardmotstånd i form av en silvertråd.
Davys mätningar bekräftades sedermera av A. C. Becquerel, som 1826 anställde
noggranna jämförelser mellan olika trådar med hjälp av en galvanometer i stället för
vattensönderdelningsapparaten. Galvanometern var av nåltyp men med två motsatt
lindade, lika strömspolar, som kunde inkopplas i var sin av två till samma batteri anslutna
ledningar. Galvanometernålen i en sådan differentialgalvanometer gör endast utslag,
om olika strömmar gå genom de två spolarna; vid lika starka strömmar visar den på noll.
Eftersom båda trådarna äro fullkomligt lika inkopplade, kan den ena tjänstgöra som
standardmotstånd. Becquerels mätningsmetod utgör, liksom också för övrigt Davys
metod, ett typiskt exempel på en nollmetod, d. v. s. en metod vid vilken två mätbara
storheter anpassas och jämföras med hjälp av ett instrument, nollinstrument, som icke
gör utslag, när de bägge storheterna äro lika. Nollinstrumentet göres ytterst känsligt
och har icke behov av någon i visst mått graderad skala.
Den tyske fysikern Georg Simon Ohm (1787—1854) kontrollerade 1826 och 1827
Davys och Becquerels mätningar, och livländaren H. F. E. Lenz fördjupade
undersökningarna genom att även taga hänsyn till temperaturens inflytande på specifika
ledningsförmågan. Det visade sig, att man med tämligen god överensstämmelse kan skriva
Q = po (1 + a t) eller q = pi5 [1 + a (t—15)],
där q, qq och p15 äro specifika ledningsmotståndet vid resp. £°C, 0° C och 15° C och a
är ledningsmotståndets s. k. temperaturkoefficient. Numera använder man som
internationellt standardmotstånd icke en metalltråd, enär dennas specifika
ledningsmot-stånd ändras med renheten och bearbetningen, utan man har i stället en i ett glasrör
införd pelare av omsorgsfullt renat kvicksilver.
Den internationella motståndsenheten 1 ohm, eller
förkortad 1 12, utgöresav motståndet vid 0° C hos en
kvicksilverpelare, vars längd är 1.063 meter och vars
tvärsnittsarea är 1 kvadratmillimeter.
Med denna motståndsenhet har i följande tablå angivits det specifika
ledningsmotståndet och temperaturkoefficienten för en del viktiga metaller och legeringar.
I samband med dessa värden förtjänar det att påpekas, att metallens bearbetning vid
tråddragningen spelar en stor roll, så att värdena blott ha betydelse för
överslagsberäkningar. Speciellt vid koppartråd, som ju i stora mängder kommer till användning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
