- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
1108

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Elektrodynamiska lagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1108

MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.

drag i form av en kraft, vars riktning står vinkelrät mot
strömelementet och dess sammanbindningslinje med
punkten och vars storlek är proportionell mot strömelementets
längd och mot sinus måttet för dess vinkel med
samman-b i n d n i n g s 1 i n j e n till punkten samt omvänt proportionell
mot kvadraten på dess avstånd till punkten.

Laplace’s lag har visat sig stå i bästa överensstämmelse med verkligheten, och den
har kommit till betydelsefull användning vid beräkningen av magnetfält av olika slag.
Särskilt betydelsefulla äro cirkulära strömbanor, vilka ingå i de flesta spolar, bl. a. också
i tangentbussolen och galvanometrar.

Det förtjänar framhållas, att Laplace’s lag endast är ett uttryck för den matematiska
lagbundenhet, som kännetecknar elektriska strömbanors magnetfält, och den utgör
således grundvalen för en matematisk teori för strömbanors magnetfält, men den giver
icke något uppslag till en fysikalisk teori (jfr sid. 1063). Naturligtvis kan man, så
som man också i början på 1800-talet gjorde, införa fjärrkraftshypotesernas talesätt
och göra lagen litet mera fysikaliskt färgad men råkar då ut för den svårighet, som
följer med den fysikaliska tolkningen av strömelementet. Även för de mest inbitna
fjärrkraftsanhängarna har strömelementets overklighet i alla tider utgjort en stötesten.

*



Amperes elektrodynamiska lag. Under det livliga meningsutbyte, som på hösten
1820 ägde rum mellan franska forskare i samband med voltastapelns magnetiska
verkningar, kom Ampère i likhet med Laplace att inse betydelsen av att från strömelementens
verkningar sluta till hela strömkretsars verkningar. Vi ha redan tidigare (se sid. 1092)
anfört, hurusom Ampère redan den 9 oktober, således tre veckor före det sammanträde,
vid vilket Biot offentligt meddelade sina och Savarts undersökningar, utvecklat sina
planer på att med kännedom om ytterst korta strömelements verkningar beräkna olika
strömkretsars verkningar. Han förekoms dock i någon mån av Biot, Savart och Laplace,
ehuru dessa sysslade med strömmars verkningar på magnetiska kroppar, medan Ampère
sökte lagen för två strömelements inbördes verkan. Ampère ansåg ju, att alla kroppars
magnetiska egenskaper borde tillskrivas i kropparna befintliga strömmar, och därför
borde också all verkan mellan strömmar och magneter inordnas under den
elektrodynamiska verkan mellan två strömelement. •

Av de apparater, Ampère använt till mätning av strömförande ledningars kraftverkan,
kan man se, att han även sökt experimentellt bestämma kraftverkan mellan
strömelement. Visserligen kan ett strömelement, d. v. s. ett strömförande kort metalltrådsstycke,
icke existera ensamt, men man kan böja en ledningstråd så, att ett litet stycke av
densamma bildar räta vinklar med de två tillstötande, parallellt dragna delarna av den
övriga ledningen och härigenom uppnå, att detta lilla styckes kraftverkningar göra sig
mera gällande än de varandra motsatta verkningarna av de tillstötande parallella
delarna, i vilka strömmen går åt motsatta håll. I fig. 964 synes en på detta sätt av
Ampère utförd anordning.

Till vänster i figuren är en metalltrådsram ABCcb upphängd i ett stativ på så sätt,
att den kan fritt vrida sig kring de mitt över varandra placerade kontaktanordningarna
L och K. Ramen hänger samtidigt i en fin tråd HH\ som kan snos en utefter skalan r
mätbar vinkel, så att ett av märket m angivet jämviktsläge kan uppnås. Metalltråden
är böjd så, att den är oberoende av jordmagnetiska fältet; strömmen från kontakten K
föres nämligen vågrätt från A till B, därpå lodrätt ned till C, från C vågrätt till en punkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:08:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/1120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free