Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrodynamiska och elektrokemiska företeelser - Galvaniska element och elektrolys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1084
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 941. Vattensönderdelningsapparat.
metallblecken kallas elektroder, varjämte man särskiljer den positiva elektroden genom
benämningen anod, den negativa kallas katod. Elektrolysen av vattnet utgör samtidigt
en glänsande bekräftelse dels på Cavendish’s upptäckt av vattnets kemiska
sammansättning (se sid. 191) och dels på Avogadros bestämning av denna sammansättnings
proportioner (se sid. 286).
En annan engelsman, William Cruikshank, som av Nicholson hört omtalas dennes
iakttagelser, anställde försök med elektrolys av olika saltlösningar
och konstaterade, att de sönderdelas på så sätt, att
den mot saltet svarande fria syran bildas vid den
med den positiva polen förenade tråden, således
vid anoden, medan saltets alkaliska del bildades
vid katoden. Nicholson hade iakttagit, att vid
vattnets elektrolys koppar utfällts på den till
silverplattan ledande järntråden, således på
katoden, »och denna utfällning», skriver han, »bildade
efter fyra timmars förlopp ett slags grenad
metallisk vegetation, vars volym var mer än nio eller
tio gånger så stor som den tråd, på vilken den
anhopats». Cruikshank gjorde en märklig variation av
detta försök genom att använda silvertrådar till
ledningstrådar vid elektrolys av vatten, vari han hällt några droppar ättiksyra. Det
visade sig, att silveranoden delvis löstes i elektrolyten, men att silver i stället utfälldes
på katoden. Cruikshank införde en i ett tråg liggande stapel i stället för Voltas
vertikala stapel. Detta trågbatteri (se fig. 942) kom under första hälften av 1800-talet till
rätt allmän användning.
Över hela Europa började kemisterna studera elektrolysen, och 1800-talets första
decennium uppvisar en hel rad forskningsresultat, vunna ungefär samtidigt i olika länder.
I Sverige ägnade Berzelius sitt intresse huvudsakligen åt salters sönderdelning och
skapade ett slags elektrokemisk teori för den kemiska affiniteten. De mest uppseendeväckande
resultaten under denna tid härröra från
den engelske kemisten sir Humphry
Davy (1778—1829).
Sedan gammalt hade man
uppmärksammat den stora likhet som i
kemiskt avseende finnes mellan å ena
sidan metalloxiderna och alkalierna och
å den andra jordarterna, d. v. s. kalk,
baryt, magnesia m. fl. Lavoisier hade
tydligt uttalat den förmodan, att jord-
arterna äro metalloxider: »Man kan förmoda», säger han i sin Traité élémentaire de chimie
(1789), »att jordarterna snart skola upphöra att räknas bland de enkla ämnena; de äro
de enda kroppar inom hela denna klass, som sakna tendens att förena sig med syre, och
jag är böjd att tro, att denna indifferens gentemot syret beror på, om detta uttryck må
tillåtas mig, att de redan äro mättade därav. Jordarterna skulle således från denna
ståndpunkt sett bestå av grundämnen, måhända av metaller oxiderade till en viss
grad.» Beträffande alkalierna hade man en delvis annan uppfattning. Scheeles
undersökningar och sedermera Berthollets ännu längre drivna undersökningar av ammoniak
Fig. 942. Cruikshanks trågbatteri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
