Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Elektrostatiska teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROSTATISKA FÖRETEELSER. TEORIER.
1057
minst på grund av dess matematiska utformning, ty om man bortser från Eulers
uppskattning av elektricitetens elasticitet och täthet (se sid. 1055), hade ingen före Æpinus
lyckats tillämpa matematiska resonemang inom de elektriska teorierna. Men även själva
den logiska slutledning, som på detta sätt kunde dragas ur Franklins teori, var
synnerligen uppseendeväckande, och Æpinus skriver själv därom i sin bok: »Det kan inte
förnekas, att jag själv, när detta först stod klart för mig, faktiskt i viss mån ryggade tillbaka.»
Emellertid är motsägelsen av flera skäl icke så fatal; detta insåg också Æpinus.
Först och främst får man betänka, att Newton med gravitationen avsåg den totala
kraftverkan mellan tunga massor, som kan närmare beräknas ur planeternas gång. Vill man
senare av fysikaliska skäl uppdela denna totala kraftverkan i en ren massverkan och
en växelverkan mellan materia och elektricitet, så ligger det ingen motsägelse i att
denna rena massverkan visar sig vara en repulsion. Denna repulsion kan ju aldrig
ensam göra sig gällande och bestämma planeternas gång utan måste sammansättas med
den elektriskt betingade kraftverkningen till en totalverkan, som bör och även kan
stå i överensstämmelse med Newtons gravitationslag.
Dessutom är det icke fullt riktigt att som Æpinus antaga, att samtliga krafter
upphäva varandra, så att de två ifrågavarande kropparna tänkas i exakt jämvikt.
Tvärtom måste enligt gravitationslagen en viss total gravitationsverkan råda mellan de
elektriskt neutrala kropparna. Denna är dock så liten, att den på Æpinus’ tid icke kunde
statiskt påvisas, men fyrtio år senare visade Cavendish’s försök (se -sid. 435), att den dock
finnes, så att man rätteligen bör räkna med en sådan ojämn sammansättning av
delkrafter, att ett totalt överskott uppstår.
Man kan till och med gå så långt att, så som italienaren Ottavlano Fabricio
Mosatti (1791—1863) 1836 föreslog, helt slopa all kraftverkan mellan olika delar av
den vanliga materian och anse, att gravitationen uteslutande har elektriskt ursprung.
En härpå grundad gravitationsteori uppställdes dels 1882 av den tyske fysikern F.
Zöllner och dels 1900 av nobelpristagaren H. A. Lorentz. Härvid får man antaga,
att varje molekyl består av en positiv och en negativ elektricitetsmolekyl och att
lik-nämnda elektriska molekyler repellera varandra i en viss proportion till deras storlek,
men att oliknämnda elektriska molekyler attrahera varandra i en annan
proportion till deras storlek.
Æpinus’ fjärrkraftsteori. Genom upptäckten av det elektriska influensfeno
menet (se sid. 1025) riktades Æpinus’ uppmärksamhet mot den stora likheten mellan
elektriska och magnetiska fenomen. Denna likhet fick en ytterligare bekräftelse genom
de undersökningar Æpinus anställde rörande turmalinens (se sid. 1018) elektriska
egenskaper. Av en gruvingenjör vid namn Lehmann erhöll Æpinus under sin vistelse i
Berlin 1757 två turmalinkristaller, och Lehmann gjorde honom uppmärksam på att om en
dylik sten placeras på glödande kol, får den elektriska egenskaper. Varken Æpinus eller
den i samma hus boende Wilcke kände till denna stens egenskaper, och de satte i gång
med ingående studier av densamma.
Æpinus kom härvid till den slutsatsen, att kristallen, om den upphettas olika i båda
ändarna, uppvisar motsatta laddningar i dessa ändar, precis som om den fått två
motsatta elektriska sidor, analoga med motsatta magnetändar. Om kristallen däremot var
lika uppvärmd i bägge ändarna, visade den intet spår av elektricitet. Sedermera fann
Æpinus även, att en med dylik elektrisk polaritet försedd turmalinkristall kan uppdelas
i smådelar, vilka var för sig ävenledes förete dylik polaritet. Likheten med en magnet-
67—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
