Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Ljusfenomen och mekaniska verkningar av elektriskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROSTATISKA FÖRETEELSER. MEKANISKA VERKNINGAR. 1029
I samband med undersökningar rörande Leidenflaskan (se sid. 1037) kom Franklin
till den fasta övertygelsen, att alla laddningar uppträda parvis, så att
de genom återförening fullständigt upphäva varandra och åter giva ett i elektriskt
hänseende neutralt tillstånd. Franklin var vid denna tid icke bekant med Dufays princip
om två motsatta slags elektriciteter eller motsatta laddningar, och han hade följaktligen
icke som Dufay uppmärksamheten huvudsakligen riktad mot den olikhet i
attraktions-och repulsionsförhållandena, som motsatta laddningar uppvisa. Franklin såg mera
till laddningarnas samtidiga uppkomst och deras förmåga att fullständigt neutralisera
varandra. För honom låg det därför närmare till hands att blott tänka på ett enda
elektriskt ämne och att se de elektriska förloppen som orsakade av detta ämnes fördelning
i olika mängd.
Till en början såg man ingen egentlig skillnad mellan Franklins princip om
elektricitetens fördelning i överskott och underskott och Dufays princip om två olika elektriska
ämnen. Överskottet räknade man som positiv elektricitet eller plusélektricitet och
betecknade det schematiskt med -f-, underskottet räknade man som negativ elektricitet eller
minuselektricitet och betecknade det —. Härigenom kom pluselektricitet att direkt
motsvara Dufays glaselektricitet, medan minuselektricitet motsvarade Dufays hartselektricitet,
och med dessa nya benämningar slapp man ifrån den olägenhet, som orsakades av det av
Canton påvisade faktum, att glas i vissa fall vid gnidning blir »hartselektriskt». Först
när Franklin skulle klargöra de mekaniska kraftverkningarna mellan olika slags
laddningar, visade sig en rätt stor klyfta mellan de båda betraktelsesätten (se sid. 1054).
Fig. 900. Symmers svarta och vita strumpor enligt Nollets
teoretiserande utläggning (jfr sid. 1048).
Symmers vita och svarta strumpor. Under år 1759 publicerade engelsmannen
Robert Symmer en rad avhandlingar, New Experiments and Observations concerning
Electricity (Nya experiment och iakttagelser rörande elektriciteten), vilka på sin tid
väckte ett visst uppseende och
ännu i vår tid ha lämnat spår
efter sig i populär litteratur.
Enligt tidens sed bar Symmer
kortbyxor och långa strumpor,
och han iakttog, att när han
drog av sig strumporna, ett
sprakande ljud hördes; i
mörkret kunde han se små gnistor
åtfölja detta sprakande ljud.
»Jag hyste intet tvivel om att
detta härrörde från någon
elektrisk princip», skrev han,
och han tog som sin uppgift
att så ingående som möjligt
granska fenomenet.
Slumpen kom Symmer delvis till hjälp, ty på grund av sorg bar han en tid svarta
silkesstrumpor och under dem ett par vita silkesstrumpor på grund av kölden. När han
en dag drog dem av sig, voro sprakningarna synnerligen tydliga. Han upprepade
proceduren genom att åter draga på sig strumporna, och efter tio minuter drog han dem
omsorgsfullt av sig. »Jag väntade med en viss otålighet för att få se mitt experiment lyckas,
och i gengäld hade jag tillfredsställelsen att, sedan de båda dragits isär, se, hurusom var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
