Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Äldre teorier för de magnetiska fenomenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1012
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 891. Magneters
ar-mering. Efter Gilbert
1600.
»På detta sätt bildas den magnetiska virveln lättare; den magnetiska materian, som
går ut genom foten B, återvänder lätt över C till foten A, och magnetens övriga massa
omgives icke av någon virvel, såframt icke något litet magnetisk materia slipper ut
genom plattan bb, därför att den icke helt plötsligt kan ändra riktning, och åter tränger
in genom plattan aa, givande upphov till en svag virvel, som för den fina materian direkt
från plattan bb till aa. Men om armaturen är välgjord, är denna senare virvel nästan
omärklig och följaktligen flödet mellan polfötterna så mycket starkare.»
Eulers förklaring har som förutsättning, att en magnet
av bestämd styrka har i sitt inre ett
bestämt antal kanaler med bestämt
magnetiskt flöde, d. v. s. så beskaffade, att i varje sekund en
viss mängd av det magnetiska ämnet går genom varje tvärsnitt
av kanalen. Likaså förutsätter Euler, att magnetens hela flöde,
även utanför magneten, kan tänkas uppdelat i de smärre flöden,
som härröra från varje kanal. Aven Cartesius gjorde samma
förutsättningar, och han såg i de av järnfilspånen bildade s. k.
kraftlinjerna ett medel att följa fortsättningen av de olika
kanalernas flöde ute i rummet utanför en magnet. Cartesius säger
nämligen bl. a.:
»Om man stannar och begrundar, på vilket sätt pulver eller
filspån av järn ordnar sig, sedan man strött dem omkring en
magnet, så skulle man kunna iakttaga mångt och mycket som
kan bekräfta sanningen av vad jag nyss sagt. Ty i första hand
skulle man då se, att de små pulverkornen icke hopa sig virrigt
utan förena sig i rad efter varandra, de bilda liksom smala
trådar, vilka utgöra lika många fina rör, genom vilka de räfflade
partiklarna passera lättare än genom luften och som därför tjäna
till att klargöra vilka vägar de följa sedan de lämnat
magneten.»
Man kan således även tänka sig rummet utanför en
magnet uppdelat i rör, jlödesrör, i vilka magnetkanalernas
flöde fortsätter utanför magneten. Eör olika formade
magneter kunna järnfilspånens kraftlinjer alltefter
omständigheterna samlas eller spridas, så att i rummet utanför magneterna
flödesrörens tvärsnitt således icke är oföränderligt utan stundom
vidgas, stundom drager ihop sig.
När Euler i de nyss citerade raderna konstaterar, att läckflödet är obetydligt, så
att flödet genom polfötterna blir så mycket starkare, tänker han sig uppenbarligen
magnetens styrka betingad av hur tätt flödesrören ligga på en viss yta. Samlas flödet, så att
det i sin helhet går ut från armeringsfotens lilla yta, blir magnetens verkan större än om
flödesrören spridas över den oarmerade magnetens betydligt större sidoytor.
Man skulle därför kunna sammanfatta flödesteoriens uppskattning av de
magnetiska fenomenens intensitet i följande Cartesü-Eulers intensitetsregél:
Den magnetiska verkans intensitet i olika punkter av
rummet utanför en magnet är större, där flödesrören ligga
tätt, och mindre, där de ligga glest, så att intensiteten
således betingas av antalet flödesrör per ytenhet.
Fig. 892. Den armerade
magneten får ett mera
samlat magnetiskt flöde,
gående från polsko till
polsko. Efter Euler 1772.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
