- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
1008

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Jorden som magnet - Äldre teorier för de magnetiska fenomenen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1008

MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.

Att jordens magnetiska poler ej visat sig sammanfalla med de geografiska polerna
har ju underordnad betydelse och kan icke utgöra någon invändning mot Gilberts
hypotes. Ej heller att deklinationen är rätt olika för olika orter, så att isogonerna ej
överensstämma med sfärens storcirklar, ty detta kan mycket väl anses sammanhänga
med jordens heterogena beskaffenhet. Vad som däremot icke utan vidare låter sig
inordnas under Gilberts enkla hypotes äro de i det föregående omnämnda ständiga
förändringarna av jordens magnetfält.

Halley försökte komma ifrån denna svårighet genom att tänka sig, att jorden i sitt
inre äger en fast kärna, skild från jordskorpan medelst ett vätskelager. Den yttre
jordskorpan skulle utgöra en magnet och den inre kärnan likaså; genom att sedan tänka sig den
inre kärnan rörlig skulle man kunna förklara alla jordmagnetismens variationer. Denna
något fantastiska idé kan ej anses vara framsprungen ur någon tvingande nödvändighet,
ty genom sitt godtycke kan den anpassas till hart när vilka förändringar som helst och
utgör således icke en hypotes i ordets vetenskapliga mening. I långa tider har den dock
fortlevat och givit upphov till fantastiska föreställningar om underbara världar i jordens
innandömen. En tysk »lärd» har modifierat den därhän, att en ny sorts planet i jordens
ihåliga inre löper runt i en bana ett varv på 440 år!! I vår tid, då man observerat
norrskenets och solfläckarnas sammanhang med jordmagnetismen, har man nödgats uppfatta
fenomenet i ett vidare sammanhang med solens och dess strålnings elektriska
egenskaper, och således har man återgått till att utanför jorden förlägga en del av orsakerna,
dock utan att förfalla till äldre tiders astrologiska spekulationer.

Äldre teorier för de magnetiska fenomenen.

Lucretii emanationsteori. Det äldsta försöket att på mekaniska grunder finna en
förklaring till magnetens egenskaper härrör från den romerske skalden Lucretius, vilken
i sitt av oss förut omnämnda verk (se sid. 178) De rerum natura ägnar stor
uppmärksamhet åt denna fråga.

Lucretius börjar med att framhålla, att från alla kroppar »utströmma, utsändas eller
emanera» olika slags småpartiklar, element, vilka giva upphov till våra olika förnimmelser.
Sålunda är ljuset en sådan emanation, men även ljudet och lukten. Tack vare den mängd
porer, som finnas i alla kroppar, tränga dessa emanationer genom materian. »Ljudet
tränger i sin flykt genom väggarna på våra hus, lukten passerar tvärsigenom deras massa,
liksom kölden och eldens värme till och med tränger genom järn trots dess motstånd.»
Men alla kroppar förhålla sig icke lika, utan »de talrika porerna, varmed kropparna av
naturen utrustats, förete sinsemellan olikheter och ha för varje slag sina egenskaper
och sina speciella kanaler».

På dessa grunder synes det Lucretius uppenbart, att även magnetstenen har sin
speciella emanation i form av en mängd »frön», vilka strömma ut från magneten »i ett
flöde, som genom upprepade stötar tränger undan luften mellan stenen och järnet. När
detta mellanrum mellan stenen och ett järnstycke frigjorts och blivit lufttomt, komma
järnets smådelar att dragas in i tomrummet, i vilket de störta in med stor livlighet.
Men på grund härav följer hela järnstycket med i rörelsen med hela sin massa, ty det
finnes ingen kropp, vars smådelar äro så sammanbundna och fästa vid varandra, som
det kalla och fasta järnet. Det ligger därför intet förvånande i att inga molekyler av
järnet kunna flyga in i tomrummet, utan att hela järnstycket följer med.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:08:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/1020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free