Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter - Kompassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNETER. KOMPASSEN.
991
Fig. 874. En del magnetiska försök. Fig. 1. En knlformig
magnets ändar upptäckas genom att järnfilspån strös över
den. Fig. 2. Närmas kulan till ett med järnfilspån bestrött
papper, hoppa järnfilspånen upp och sätta sig som ett skägg
på kulans nedåt vettande magnetända. Fig. 3. Leksak i form
av en svan; i dess inre finnes en magnetstav, och man kan
locka den till sig med en magnetsten. Fig. 4. Armerad
magnetsten. Fig. 5. Peregrinus’ metod för
demonstrering av magnetändars attraktion och repulsion. Efter
abbé Nollet 1764.
nämnd Peregrinus (pilgrimen), därför att han deltog i Ludvig den heliges första
korståg. Peregrinus behandlar i sin epistels förra del en mängd av honom utförda,
betydelsefulla magnetiska försök. Sannolikt har han icke själv funnit på alla dessa försök, utan
de utgöra väl snarare en sammanfattning av hans samtids kunskaper på området, men
i flera punkter utvecklar han en betydande originalitet.
Av största intresse är den
metod, som Peregrinus anger för
undersökningen av en magnets poler
och som han särskilt tillämpar på
en rund magnetsten. För att
klarlägga dennas magnetiska karaktär
lägger Peregrinus en stålnål på olika
ställen av kroppen och iakttager det
läge denna automatiskt intager.
Läget utmärkte han med ett streck,
och de på så sätt erhållna
strecken sammanlöpa mot två punkter
på kroppen, dess poler, varest nålen
för övrigt starkast häftar fast.
I våra dagar använder man
sig av en fullkomligt analog
metod; i stället för stålnålar använder
man dock järnfilspån. Överströr
man en magnet med järnfilspån (se
fig. 875), komma järnfilspånen
delvis att hänga kvar och bilda liksom
ett skägg i vardera ändan av
magneten. Fig. 875 anger en
stav-formig magnets utseende efter en
dylik procedur. Mot ändarna av
staven sitta stora hopar av järnfilspån
kvar, under det att mot mitten allt
mindre mängder hållas fast, så
att magneten liksom delas i tvenne
skilda delar. Gränsområdet, där
inga fasthållande krafter göra sig
gällande, kallas för indifferenszonen,
och de punkter (eller rättare
om
råden, se fig. 875), där den vidhäftande verkan är som störst, kallas magnetändar
(endast om verkan kan tänkas förlagd till två bestämda punkter säger man
numera magnetpoler). Även om magneten har kulform och således för ögat ter sig lika i alla
riktningar, kan man på detta sätt särskilja dess poler. Fig. 874 visar detta jämte en
del annat. I ena delfiguren (Fig. 2) hålles en kulformig magnet över ett med
järnfilspån bestrött papper; när kulan närmas till papperet, hoppa järnfilspånen upp och
sätta sig som ett skägg på kulans undre sida.
För att karakterisera magnetens bägge ändar, vilkas inbördes olika egenskaper han
upptäckt, lade Peregrinus magneten på en liten flotte, så att den blev fritt rörlig (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
