Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets hastighetseffekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR. LJUSETS HASTIGHETSEFFEKTER.
901
hastighetseffekt av andra ordningen kan emellertid observeras genom att koherenta
ljusstrålar få interferera, sedan de gått var sin väg i dessa båda riktningar. I Michelsons
interferometeranordning (se sid. 895) låter man just en ljusstråle dela upp sig och gå fram
och tillbaka i två mot varandra vinkelräta riktningar, varefter de få interferera. Inriktar
man därför denna interf ero meter så, att den ena ljus vågen går i jordbanans riktning och
den andra vinkelrätt däremot, så uppstå interferensband, vilka skulle flytta sig en liten
sträcka, om jorden plötsligt stannade. Man kan visserligen icke stanna jorden, men man
kan i stället vrida hela anordningen ett kvarts varv och därigenom uppnå samma verkan,
som om jorden plötsligt kastade om rörelsen åt motsatt håll. En dylik omkastning
åstadkommer en förskjutning av interferensbanden med en sträcka motsvarande
tidsskill-l v2 . . 2 l v2
naden 2-’~2, vilken till ljusets tidsperiod T står i förhållandet • Förskjutningens
C C C 1 c
2 l v2
storlek bör stå i samma proportion till våglängden, och således blir den - • p mätt med
våglängden som enhet.
Vid Michelsons försök var längden l (genom upprepad reflexion) 1 100 cm, ljuset
— 5
var rött kadmiumljus med våglängden Å = 5.9 • 10 cm. Hastighetsförhållandets
kva-— 8
drat är 10 och således interferensbandens förskjutning
_____________________________________________g
2 1 v2 2-1100-10
–––––––––––––––––––––––s =–— =0.37 cm.
z c 5.9-10
Michelson ägde möjlighet att iakttaga en hundradel av denna förskjutning, så att en dylik
hastighetseffekt av andra ordningen således med lätthet borde kunna observeras.
Emellertid skedde ingen förskjutning av interferensbanden, när apparaten vreds ett kvarts varv.
Michelson-Morleys försök ger således vid handen, att
man icke kan iakttaga någon etervind.
Kontraktionshypotesen. Det negativa resultatet vid Michelson-Morleys försök
skulle väl närmast giva vid handen, att ingen etervind förekommer, utan att jorden för
etern fullständigt med sig. Men en dylik slutsats, som Michelson också drog, är
oberättigad, ty en mängd fakta ha bestyrkt etervindens existens. Fresnels medförningseffekt
talar sålunda mot en fullständig medförning av etern vid jordens rörelse. Oliver Lodge
företog 1892 försök med hastigt roterande kroppar och kunde påvisa, att deras rörelse
icke på något sätt drog etern med sig. Inom elektrodynamiken har man likaledes på en
mångfald sätt konstaterat, att världsetern, som även får tänkas uppbära de
elektro-dynamiska fenomenen, är stillastående.
För den elektrodynamiska teori, som H. A. Lorentz utarbetat, utgör eterns vila en
grundförutsättning. Lorentz’ teori har emellertid visat en glänsande överensstämmelse
med de flesta iakttagelser, varför resultatet av Michelson-Morleys försök var mycket
ovälkommet för denna teori.
Engelsmannen Fitz-Gerald påpekade emellertid 1892, att det finnes en utväg
att tolka omöjligheten av etervindens påvisbarhet, ifall etervinden får tänkas utöva
tryck på materian, så att denna sammantryckes i vindens riktning. Om man med Lorentz
antager, att varje föremål minskas till en viss bråkdel av sin ursprungliga storlek, så skall
denna bråkdel vara just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
