Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Färgerna och deras uppkomst - Ljusets spridning genom ett prisma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGERNA och deras uppkomst, ljusets färgspridning genom ett prisma. 839
samma sak. I sin definition av en stråles färg säger han nämligen: »När jag någon gång
talar om ljusstrålar såsom ägande färg eller färgade strålar, så är detta icke
vetenskapligt och får icke förstås i strängaste mening utan som vanligt folkligt uttryck,
motsvarande den föreställning, som gemene man skulle bilda sig vid anblicken av dessa
försök. Ty strängt taget äro ljusstrålarna icke färgade, i dem ligger intet annat än en
viss kraft eller förmåga att uppväcka intryck av den ena eller andra färgen.» Och i
fortsättningen talar han endast undantagsvis om ljus av olika färg och huvudsakligen
om ljus av olika brytbarhet.
Newtons ståndpunkt är således den, att det vita ljusets stråle är en blandning eller
en i strålen samtidigt närvarande samling av en mängd ljusstrålar med olika brytbarhet.
Prismat tjänstgör därvid som en separator eller ett såll för åtskiljandet av denna mängd
olika ljussorter, och härvid är det just deras olika brytbarhet, som möjliggör sållningen.
Liksom man med en fläkt blåser isär de lättare agnarna från de tyngre kornen, bryter
prismat isär de mera brytbara strålarna från de mindre brytbara. Eftersom solljuset
låter sig på detta sätt separeras i olika färgade ljusstrålar, måste dessa alla även från
början ha funnits i solljuset, ty enligt Newton är färgen en oföränderlig egenskap
hos ljuset.
Är färg en oföränderlig egenskap hos ljuset? Newton synes icke helt ha
underskattat den cartesianska uppfattningen av färgerna, ty han har låtit sig angeläget vara
att komma till ett avgörande mellan sig och Cartesius på ett mycket mera uttryckligt
sätt än genom sitt första »experimentum crucis». I andra delen av Optiken uppställer
Newton nämligen två propositioner, vilkas andemening just är att förneka, att ljus kan
undergå sådana förändringar, som Cartesius tänkt sig. Den första propositionen, som
riktas emot den aristoteliska föreställningen av färg såsom blandning av ljus och
skugga, utsäger: »Färgföreteelserna vid brutet eller reflekterat ljus uppstå icke genom
att nya modifikationer på olika sätt utövas på ljuset vid gränsen mellan ljus och
skugga.» Den andra propositionen, som riktas mot den cartesianska föreställningen,
har följande lydelse: »Varje homogent ljus har sin egen efter brytbarhetsgraden
avpassade färg, vilken icke kan ändras genom spegling eller brytning.»
Vi behöva icke ingå på Newtons »bevis» för dessa påståenden, vilkas innebörd han
ytterligare skärper med följande uttalande: »Jag har dock aldrig funnit ett ämne, som
varit i stånd att vid spegling av homogent ljus väsentligt ändra dess färg. — Av allt
detta är klart, att om solljuset blott bestode av e 11 slags strålar, skulle det i hela världen
blott finnas en enda färg och att det inte vore möjligt att genom reflexion eller brytning
framkalla någon som helst ny färg, att alltså färgernas olikhet avhänger av ljusets
sammansättning.» Uttalandet ger det allra bästa exempel på hur det stundom kan gå med
s. k. bevis, när dessa äro induktiva (se sid. 87), så som här är fallet. År 1852 påvisade den
store engelske fysikern C. G. Stokes, att det fenomen, som efter Stokes benämnts
fluo-rescens, just utgör exempel på att ett ämne är i stånd att ändra färgen på homogent ljus.
År 1928 påvisade den indiske fysikern C. V. Raman en annan, lika otvetydig
yttring av ljusets omvandling, Ramanejjekten. Till dessa fenomen ävensom till den för
Newtons uppfattning fatala anomala dispersionen skola vi sedermera återkomma.
Ett hårt slag riktades redan år 1754 mot den newtonska teorien av den svenske
matematikern Samuel Klingenstierna (se sid. 644) och förtjänar i detta
sammanhang omnämnas. Om färgolikheten endast är en olikhet i brytbarhet, så att dessa båda
egenskaper äro oskiljaktiga, så skulle det icke vara möjligt att med ett prisma bryta en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
