Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets brytning - Linser och linssystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSSTRÅLARNAS GÅNG. LINSER OCH LINSSYSTEM. 817
samma, synas de dubbla, vilket beror därpå, att en ljusstråle, som tränger in i kristallen,
uppdelas i två strålar, s. k. dubbelbrytning uppstår (se fig. 739, sid. 870).
Den ena av de bägge vid brytningen uppkomna strålarna ligger i samma plan som
den infallande strålen och gränsytans normal, alldeles som vid vanlig brytning; den
kallas numera den ordinära strålen. Den andra strålen ligger däremot i allmänhet icke
i detta plan utan synes godtyckligt förflytta sig i förhållande till detta plan, när
kristallen vrides kring planets normal. Denna senare stråle kallas numera den extraordinära
strålen, Bartholinus kallade den träffande för »den rörliga strålen».
Upptäckten av dubbelbrytningsfenomenet, som sedermera visat sig vara typiskt
för alla kristaller, med undantag av dem som tillhöra reguljära systemet, väckte rätt stort
uppseende, och man stod länge frågande inför detta märkliga fenomen. År 1690 utgav
emellertid Christian Huygens sin epokgörande Traité de la lumière (Traktat om ljuset),
vari detta fenomen göres till föremål för ingående behandling.
Huygens konstaterar, att den ordinära strålen följer brytningslagen och att dess
5
brytningsindex vid kalkspat är i det allra närmaste . Den extraordinära strålens gång
3
är däremot svårare att angiva, men i anslutning till sin undulationsteori lyckas han
även därmed (se sid. 856).
Linser och linssystem.
Bränn glaset och kondensorn. Kännedomen om att en med vin eller vatten fylld
glasflaska samlar strålarna från ett ljus, så att man kan koncentrera belysningen på
en liten yta, är mycket gammal. Den vattenfyllda glasflaskan har också sedan äldsta
tider utnyttjats vid finare hantverk, exempelvis av guldsmeder, då det varit önskligt att
få smärre föremål skarpt belysta. En dylik anordning för koncentrering av en
ljuskällas ljusflöde till en mindre yta kallas en kondensor och har fått vidsträckt
användning i optiska instrument.
Att en dylik flaska ger bästa resultatet, om den är så klotrund som möjligt, kom man
även snart underfund med. Man insåg även, att en mindre dylik klotrund, ljusbrytande
kropp kan användas till att liksom vid brännspegeln samla solstrålarna till en bränn
-punkt, i vilken föremål kunna antändas. Sålunda omnämner bl.a. Plinius (23—79), att
de kunna användas till att bränna bort variga sår med. Alhazen gjorde iakttagelser
med dylika brännglas både av vattenfyllda flaskor och av massivt glas, och han har även
uppmärksammat brännpunktens läge. Han skriver sålunda: »Vid varje glatt och
genomskinlig kula av glas eller liknande substans förenas solstrålarnas värme till en punkt, vars
avstånd från kulan är mindre än en fjärdedel av dennas diameter.» Och han iakttog, att
även här strålarna icke gå exakt till en punkt utan stryka efter en hel brännyta eller
kaustika.
Rörande denna kaustika gav Maurolycus sedermera klart besked med följande ord:
»Det förtjänar framhållas, att när jag lät solstrålar gå genom en genomskinlig kula, icke
alla sammanlöpte i samma punkt, de skära axeln allt närmare och skäras även av de yttre
strålarna. De ur kulan utgående strålarna bilda alltså en kon, vars basyta utgör den del
av kulan, på vilken dess skärningspunkter med strålarna ligga. Könens sidor äro däremot
icke räta linjer utan på grund av strålarnas successiva skärningar krökta, dess topp är
däremot den yttersta gränsen för dessa skärningar.»
52—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
