Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
808
LJUSET.
tätare medium brytes ljusstrålen till normalen, vid ett
tunnare medium brytes ljusstrålen från normalen.
Från denna regel gives det dock undantag. Sålunda framhåller Cartesius i ett brev
till Mersenne, att terpentinolja, som är lättare än vatten, har en större
brytningsför-måga och att detsamma gäller vinsprit. Först genom dansken L. V. Lorenz blev på
1870-talet täthetens inflytande på ljusbrytningen klarlagd. För att undvika konflikter
med dessa undantag bruka fysici stundom införa begreppet optisk täthet såsom uttryck
för ett mediums ljusbrytande förmåga och bibehålla Kleomedes’ regel såsom
allmängiltig, när man med täthet förstår optisk täthet, men därigenom blir det hela ju blott
en lek med ord och ingalunda något uttryck för det märkliga samband mellan
specifik vikt och brytningsegenskaper, som Kleomedes spårat upp.
* skenbart
lä£e
Fig. 686. Atmosfärisk refraktion
gör, att en stjärna synes i annan
riktning än den befinner sig i.
Atmosfärisk refraktion. Bland de brytningsfenomen, som Kleomedes behandlar,
var ett av utomordentligt stort astronomiskt intresse, nämligen himlakropparnas
skenbara förflyttning på grund av ljusets brytning i atmosfären. Atmosfärens täthet
tilltager, ju närmare ljuset kommer jorden; ljusstrålar från en himlakropp brytas därför
mer och mer till normalen (se fig. 686) ju närmare de komma jorden och krökas därför
under gången genom atmosfären. Sålunda framhåller
Kleomedes, att man mycket väl kan se solen, även
sedan den sjunkit ned under horisonten, av precis
samma anledning som man kan se det förut skymda
myntet i en skål, ty jorden spelar här samma roll av
skymmande föremål som skålen och atmosfären
samma roll som skålens vatten. Även
skymningsfeno-menet såg Kleomedes som en följd av dessa
förhållanden.
Detta faktum att atmosfären i egenskap av
ljusbrytande medium ändrar gången av ljusstrålarna bru-
kar kallas den atmosfäriska refraktionen. Det är således på grund av denna icke
himlakropparnas verkliga lägen man observerar utan blott deras skenbara, medan man
däremot vid de matematiska beräkningarna måste frigöra sig från den atmosfäriska
refraktionens mera tillfälliga inflytanden. Den höga utveckling astronomien under
antiken fått gjorde det således nödvändigt, att man för att frigöra sig från de fel den
astronomiska refraktionen orsakade skaffade sig en ingående kännedom om lagarna för
ljusets brytning.
Den i fig. 686 schematiskt angivna krökningen av ljusstrålarna är väsentligt
överdriven; den uppnår vid strålar kommande från horisonten sitt största värde, varvid
vinkelförflyttningen kan bliva cirka 0.5°.
Ptolemaios söker experimentellt finna brytningslagen. Ett stort steg mot denna
uppgifts lösning togs av den store Ptolemaios (se sid. 123), men endast genom
samtida och senare tiders författares vittnesbörd visste man något om hans insats, tills
man i början av 1800-talet återfann den märkliga skrift, i vilken han sammanfattat
sina resultat. I både Oxford och Paris har man funnit latinska översättningar från
arabiska manuskript med titeln: Ptolemæi opticorum sermones quinque. Detta verk
står värdigt vid sidan av hans lika berömda Almagest (se sid. 123) och vittnar om det
höga plan, på vilket den alexandrinska naturvetenskapliga forskningen stod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
