Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets hastighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSSTRÅLARNAS GÅNG. LJUSETS HASTIGHET. 801
t
»En kikare giver icke det riktiga läget av en stjärna annat än om jordens
rörelseriktning sammanfaller med den riktning, i vilken ljuset från stjärnan kommer. I motsatt
fall måste kikaren inställas snett i jordens rörelseriktning, för att ljuset skall kunna tränga
in i kikarens axelriktning. Denna snedställning har sitt största möjliga värde, när de
bägge rörelseriktningarna äro vinkelräta mot varandra, och den är, som sagt, noll, när
de bägge riktningarna sammanfalla. Eftersom jorden under sin kretsgång kring solen
ständigt ändrar rörelseriktning, måste kikaren givas motsvarande ändringar och allt
förlöper så, som om stjärnan periodiskt ändrade läge. Om jordens translationshastighet vore
ringa i förhållande till ljusets hastighet, skulle fenomenet icke vara märkbart, men
eftersom det är märkbart framgår därav, att de två hastigheterna äro jämförbara, och man kan
i själva verket därur beräkna ljusets hastighet.»
Bradleys enkla förklaring av detta fenomen, som sedermera kallats jixstjär nornas
aberration, går således ut på att lika väl som man, när man från ett snabbgående fartyg
vill beskjuta ett mål, måste sikta något bredvid målet, för att kulan skall träffa, så måste
en på den framilande jorden uppsatt kikare siktas snett i förhållande till stjärnorna för
att uppfånga deras ljus. En teoretisk beräkning giver vid handen, att varje fixstjärna
under årets lopp skenbart beskriver en liten ellips, vars storaxel är parallell med
eklip-tikan. Denna storaxels längd kan beräknas ur förhållandet mellan jordens hastighet
och ljushastigheten, den s. k. aberrationskonstanten. Har man därför mätt upp
aberrations-konstantens storlek, så kan man med kännedom om jordens hastighet i dess bana beräkna
ljusets hastighet. Resultatet blir enligt ett flertal moderna mätningar c = 299 500 km/sek,
varvid felet kan vara 200 km/sek.
Fizeaus metod för ljushastighetens uppmätning. När man under början av
1800-talet tack vare Thomas Youngs interferensteori alltmer började omfatta Huygens’
vågteori för ljuset (se sid. 508), ställdes frågan om ljushastigheten åter i förgrunden. Visserligen
gåvo både Römers och Bradleys beräkningar tillfredsställande vittnesbörd om att ljuset
äger en bestämd hastighet, men metodernas rent astronomiska karaktär var icke helt
tillfredsställande ur fysikalisk ståndpunkt, utan man kände behov av en metod, som
tillåter, att mätningen utföres uteslutande på jorden, så att man blir i stånd att variera
försöksbetingelserna. Av särskilt stor betydelse för avgörandet mellan olika teorier om
ljusets natur vore det att mäta ljushastigheten i olika media, något som ju icke låter sig
göra på astronomisk väg.
De båda franska fysikerna Fizeau och Foucault löste denna uppgift, delvis i samarbete
med varandra. Armand Hippolyte Louis Fizeau (1819—1896) framlade sin metod
inför franska vetenskapsakademien 1849. Fizeaus anordning återgives i fig. 682. Ljuset
från en ljuskälla Ä träffar en i 45° snett inställd, genomskinlig glasskiva B, mot vars främre
yta det speglas i riktning mot en avlägsen spegel D, som är så inställd, att ljuset infaller
vinkelrätt och således återkastas i samma riktning, varefter det delvis speglas mot
glasskivan B tillbaka till ljuskällan och delvis tränger genom denna glasskiva och når ögat
O1. Speglarna äro monterade i var sitt långt rör, så att icke obehörigt ljus skall inkomma,
och medelst en kikare O och O1 i vartdera röret inställas de i riktning mot varandra.
Framför spegelskivan B sitter kugghjulet C och skymmer en del av synfältet. Medelst vev och
kuggdrev kan detta kugghjul sättas i hastig rotation, och medelst slagtäljare kan man
uppmäta rotationshastigheten hos hjulet.
För att inse hur denna anordning kan utnyttjas till mätning av ljushastigheten tänka
vi oss kugghjulet till en början stillastående. Man ser då genom kikaren O1 ett synfält, i
51—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
