Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIII.
LJUSET.
LJUSSTRÅLARNAS GÅNG.
De föreställningar människan ursprungligen knöt till himlavalvets växlingar
mellan ljus och mörker blevo, som vi av denna boks första kapitel veta, grundläggande
icke blott för hennes religiösa åskådning utan också för den äldsta av alla vetenskaper,
vetenskapen om tiden. När denna vetenskap från almanackans många problem även
vände sig mot studiet av tidens noggranna indelning, blevo ljusstrålarnas, framför allt
solstrålarnas, rätliniga gång av största betydelse för ett praktiskt klarläggande av hur
tidmätningen skulle utföras. Skuggan från spetsen av en gnomon (se sid. 29)
utnyttjades vid obelisker och mera sinnrikt konstruerade solvisare. Även i de astronomiska
instrumentens skuggkastare utnyttjades ljusstrålarnas rätliniga gång till att följa
himlens vandrande stjärnor vid studiet av världsbyggnaden. Och för krigföringen blevo
ljussignaler utnyttjade i ett slags optisk telegraf, varvid man genom skärmar förstod
att utnyttja ljusstrålarnas rätlinighet till att begränsa signaleringsområdet.
Synsinnets intryck och de växlande skiftningar av ljus och mörker som de oss
omgivande föremålen uppvisa uppfattade man väl icke på samma klara rent geometriskt
betonade sätt. Även här hade man ljusstrålarnas rätlinighet klar för sig, man visste
att ett föremål alltid befann sig åt det håll man riktade det öga som såg föremålet. Men
man tänkte härvid icke alltid på att även i detta fall det var ljusets strålar som
förmedlade synintrycken. Tvärtom, de flesta av den grekiska odlingens stormän, Aristoteles
dock undantagen, ansågo, att synintrycken härröra därav att ett slags från ögat
utgående synstrålar träffade föremålen. Synsinnet blev på så sätt ett slags
känselsinne förmedlat av synstrålarna som tentakler. Empedokles, och med honom Platon,
ansåg rentav ögat vara av eld, och seendet beror enligt honom därpå, att ögat liksom en
lanterna sänder ut ljus mot de föremål som betraktas. Aristoteles frågade dock med
rätta, varför man under sådana omständigheter icke ser lika bra i mörkret som vid
dagsljus.
Hos Empedokles finner man uttalanden som ge vid handen, att han också
uppfattade synbilderna på ett sätt påminnande om luktförnimmelserna. Empedokles tänkte
sig nämligen, att föremålen utsände sina egna bilder, vilka uppfångas av ögats synstrålar
och därvid ge upphov till synintrycken. Den romerske författaren Lucretius, vilken i
sin lärodikt De rerum natura ansluter sig delvis till en dylik uppfattning, genomför detta
närmare på ett sätt som ger vid handen, att han trots sin kritik av Anaxagoras’ homeomeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
