Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Materians tillståndsförändringar genom värmebehandling - Materians latenta värme - Kristaller och deras omvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
VÄRMET.
Denna förening, som numera tillverkas i stor skala i fabriker, är också ganska
obeständig vid en obetydlig yttre störning; man behöver blott tillsätta litet finfördelad
platina till vätesuperoxiden, så förvandlas den till de beståndsdelar, vatten och
syrgas, varav den uppbyggts, och härvid utvecklas det värme som förut behövt tillföras för
vätesuperoxidens bildning.
Både Thomsen (1854) och Berthelot (1875) sågo i reaktionsvärmet ett mått på den
kemiska affiniteten (jämför sid. 280) och påvisade att mycket talar för att om ämnen
kemiskt kunna påverka varandra på mer än ett sätt, så förlöper reaktionen av sig själv,
så att största möjliga värmemängd utvecklas. Vi skola längre fram, i Termodynamiken,
se hurusom denna Thomsens sats något modifierad verkligen kan utnyttjas på så sätt
att man medelst reaktionsvärmet får en möjlighet att i siffror uppmäta den kemiska
affiniteten.
Kristaller och deras omvandlingar.
Kristaller. Bedan i äldsta tider förstod människan att ur lösningar utvinna det
lösta ämnet i form av kristaller. Sålunda beskriver den romerske författaren Plinius,
hur man framställer kopparvitriol genom att först under omröring upphetta det
vitriol-haltiga vattnet i höga blykärl. Den på detta sätt indunstade lösningen hälles därpå i
träkar, i vilka man från ett trägaller i trådar nedhänger små vitriolkristaller. När
lösningen sedan kallnar, börja kristallerna växa och bilda liksom stora klasar av
kristaller utvuxna på moderkristallen.
I vår tids speceriaffärer och karamellbutiker säljes s. k. bröstsocker eller
kandi-socker, som enligt samma metod utvinnes ur sockerlösning; man ser inne i dessa
kristallklasar den tråd som uppburit moderkristallen. Ute i naturen ser man också
mångfaldiga exempel på kristallbildning, framför allt i mineraler och bergarter.
Det är icke endast när ämnet befinner sig i lösning eller i smält tillstånd man kan
utvinna kristaller, utan detta går även stundom genom sublimation, varvid ämnet är i
gasform och genom avkylning bringas att direkt övergå i fast form, sublimera.
Som en motsats till det kristalliniska tillståndet står det amorja. Ett sådant ämne,
som glas, lack o. dyl., uppvisar icke någon i rummet inriktad byggnad, hur små delar man
än tager av ämnet, utan är fullständigt formlöst, medan däremot kristallerna genom sin
klyvbarhet röja en in i sina minsta delar förefintlig, utpräglad inre byggnad eller struktur.
Fig. 576. Det reguljära
systemets kub såväl som dess
rombdodekaeder kunna
tänkas uppbyggda ’ av ytterst
små kuber.
Kristallstruktur. Kristallernas struktur företer de mest
mångskiftande växlingar, men under 1800-talet har man dock
bragt reda i växlingarna och systematiskt ordnat kristallerna
i bestämda system.
Den första upptäckten av att det finns en viss enhet i
kristallernas mångfald gjordes av dansken N. Steno, som 1669
påvisade, att alla de många växlande formerna hos
kalkspat-kristaller dock hade det gemensamt, att vinklarna mellan
kristallytorna alltid äro desamma. Denna Stenos upptäckt
förde svensken Torbern Bergman 1773 vidare genom att
påvisa att kalkspatkristallerna alla kunna tänkas vuxna ur
samma grundform, romboedern (den »sneda kuben»). År 1783
upptog fransmannen Romé de lTsle frågan om kristallernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
