Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsens lagbundna förlopp - Snurror och snurrverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
RÖRELSEN.
Snurrans fönnenta tröghetsegenskaper. Håller man i handen ett stativ
uppbärande en snurra, som äger ett stort rotationsmoment (produkt av tröghetsmoment
och vinkelhastighet), så kan man känna hurusom stativet endast med största möda kan
vridas, medan en parallellförflyttning icke möter ringaste motstånd. Det motstånd som
snurran sätter emot en vridning är, om man så vill, ett slags yttring av det rätt dimmiga
begrepp som benämnes »tröghet», och i enklare populärlitteratur ser man än i dag denna
»tröghet» karakteriserad som en egenskap hos snurrans axel yttrande sig däri, att denna
axel sätter synnerligen kraftiga motstånd mot riktningsförändringar. Med en så enkel
formulering av snurrans egenskap har det sedan varit en lätt sak att motivera varför
en snurra kan användas till att hindra fartyg och flygmaskiner från att kränga och
en-skeniga järnvägsvagnar från att välta.
Så enkel ställer sig dock icke snurrans stabiliseringsförmåga, det fick bland annat
den store engelske mekanikern och metallurgen sir Henry Bessemer erfara, när han
på dylika lösa grunder ville göra sig en kajuta, som inte följde hans flodångares
krängningar. Bessemer lät ombord på sitt fartyg upphänga en kajuta som en pendel,
vridbar kring en med fartygets längdriktning parallell axel, och i denna inmonterades en stor
snurra. Genom sin upphängning kunde kajutan alltid hänga lodrät även om fartyget
krängde, och tack vare snurran hoppades Bessemer att de rörelser som vid fartygets
krängning överfördes på kajutan utan vidare skulle utebli på grund av snurrans »förmåga
att bibehålla rotationsaxeln». Förhoppningarna grusades emellertid fullständigt, helt
enkelt därför att snurran icke i och för sig äger någon sådan stabiliserande förmåga.
En av amerikanaren Howell uppfunnen metod att medelst en snurra stabilisera
riktningen på en torped på väg emot målet väckte på sin tid stor uppmärksamhet och
Howell-torpeden kom en tid till användning inom den amerikanska marinen. Snart
nog kom man emellertid underfund med att det ej stod så alldeles rätt till med denna
snurrstabilisering och numera har denna torpedtyp helt utträngts av den här nedan
omnämnda Whitehead-torpeden, vars konstruktion vilar på mera rationella grunder.
Hur förhåller det sig då med snurrans stabilitet och tröghet? Svaret härpå ges av
den fundamentala lagen om rotationsmomentet; andra egenskaper än dem denna lag ger
uttryck åt äger icke en snurra, och varje försök att genom enklare »principer» komma
ifrån denna lag måste därför fördömas. Denna lag säger, att varje vridande
kraftmoment åstadkommer rörelse hos en snurra på ett sådant rätt, att rotationsmomentets
vektorspets flyttar sig åt det håll krafternas vridningsaxel pekar med en hastighet lika stor
som kraftmomentets storlek. Snurrans axel har således ingalunda någon tendens att
stå stilla utan tvärtom har den just en tendens att röra sig. Hur kan man då få ett så
livligt intryck av motstånd mot varje vridning? Jo, därför att man bedömer rörelsen
fel, ledd av en falsk instinkt. Människan har en instinktivt, ur statiska erfarenheter
förvärvad föreställning att en kraft åstadkommer en rörelse i kraftens egen riktning. Vill
man tvinga en snurra att vrida sig söker man därför instinktivt att vrida den med
krafter riktade åt det håll man med en stillastående kropp skulle uppnå denna vridning.
Den roterande snurran följer dock ej sta tikens lagar utan dynamikens, och enligt dem
rör sig snurran vinkelrätt mot krafternas plan. När man med ett visst kraftmoment
söker vrida en snurra, ser man således ej vridningen försiggå i det plan man ledd av sina
statiska föreställningar väntar sig, utan den vrider sig i ett däremot vinkelrätt plan.
Denna oväntade vridningsverkan synes man tidigare ej ha tillräckligt observerat;
handen som vrider snurrans stativ ger samtidigt, ehuru vanligen omedvetet, efter i denna
oförutsedda riktning, och så uppstod fabeln om snurraxelns nästan oövervinneliga tröghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
