Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Gravitationen som rörelseorsak - Newtons gravitationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
RÖRELSEN.
Fig. 328. En från ett torn utslungad kula slår
ned längre och längre bort, ju större hastigheten
är. Vid lämpligt avpassad hastighet följer den
jorden som en drabant.
den fantasirike skriftställaren B. L. B. de Fontenelle (1657—1757) verksam i den
riktningen. Dennes försök misslyckades dock, och man skulle knappast ha anledning
att minnas hans namn i vetenskapens historia, om han icke vore den första verkligt
glänsande populärvetenskapliga författaren. Hans framställning av den cartesianska
gravitationsteorien »Om världarnas flertal», Entretiens sur la pluralité des mondes, har stått
som ett mönster för populär framställningskonst.
Grundtanken i Newtons matematiska gravitationsteori. I ett helt annat läge kom
vetenskapen i och med att Isaac Newton år 1687 utgav sina här tidigare omtalade
»Principia». Redan på tredje sidan skisserar han i snabba drag en helt ny
gravitationsteori möjlig att göra till föremål för matematisk beräkning och således även möjlig att
genom observationer kontrollera. Keplers, Bacons, Hookes och Wrens mer eller mindre
vaga idéer ha här omsmälts och givits en
klar utformning. Efter en orienterande
inledning omfattande fyra definitioner av massa,
rörelsemängd, tröghet och kraft, kommer
han på tredje sidan till den femte
definitionen:
»V. Centralkraft1 är en kraft, som driver
en kropp in mot en bestämd punkt, antingen
så att den dragés eller stötes dit eller på
annat sätt strävar dit.»
»Av detta slag är den mot jordens
medelpunkt drivande tyngden, den magnetiska
kraften som för järnet mot magneten och
den kraft som, hur den än må gestalta sig,
driver planeterna ut ur deras rätliniga banor,
så att de beskriva cirkelbanor.»
Uti andra upplagan utlägger han detta
vidare: »Den med slungan igångsatta stenen
söker flyga bort från handen; härvid spännes
snöret, starkare ju större hastigheten är,
stenen flyger bort när man släpper snöret. Den av handen utövade kraften, som håller
stenen tillbaka och tvingar den in i cirkelbanan, och som alltid är riktad in mot
handen, cirkelbanans medelpunkt, kallar jag centralkraft. Detta gäller för
alla-kroppar i cirkulär rörelse, alla söka avlägsna sig från cirkelrörelsens centrum. Om ingen
kraft motverkade denna strävan och hölle dem i deras cirkelbana, skulle de flyga i väg
i en rätlinig, likformig rörelse. En projektil skulle aldrig falla till marken, om ej tyngden
inverkade på den; den skulle flyga med likformig rörelse rakt ut i universum, om luften
ej erbjöd något motstånd. Det är tyngden, som driver den ut ur den rätliniga banan
och ständigt för den närmare jorden mer eller mindre, beroende på tyngdens och
hastighetens storlek. Ju mindre projektilens tyngd är vid given massa2 och ju hastigare den
rör sig, desto mindre kommer den att avvika från sin rätliniga bana och desto längre
flyger den, innan den faller till marken. Skjuter man från toppen av ett berg i väg en
blykula med en hastighet, som är tillräcklig att slunga den i väg i en krökt bana två mil
1 Newton sade centripetalkraft (av lat. centrum, medelpunkt, och petere, söka), numera föredrager
man den kortare benämningen centralkraft.
2 Observera här, hur Newton noga skiljer tyngd och massa (se sid. 202).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
