Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Trögheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING. TRÖGHETEN.
401
dess rum medan den är där, kunna vi draga den slutsatsen, att det alltid är en cirkel eller
en ring av materia som rör sig på samma gång, så att en kropp, så snart den lämnar rum
åt en annan, som jagar den bort, själv upptager en annans rum och denna senare
återigen en annans rum o. s. v. fram till den sista, som i samma ögonblick intager det mm,
som den första kroppen lämnat.» I anslutning till fig. 318 och 319 utvecklar Cartesius
tanken vidare och framhåller, att materian icke i olika orter behöver ha oförändrad
rymd, utan ringen kan, såsom i fig. 319, vidga sig eller draga ihop sig under rörelsens
gång, varvid materian har större täthet i E än i G.
Ser man rymden fylld av materia, och det gör man ju alltid mer eller mindre
medvetet, torde man vara tvungen att giva Cartesius rätt. Är nämligen rymden fylld
av materia, så att rörelsen hos en del materia drager med sig rörelsen hos en annan del,
då kan man med Cartesius anse att den första rörelsen är upphovet till all senare
rörelse och att således all rörelse genom detta i-vart-annat-gripa;nde är bildad av en
första rörelse. Ser man Aristoteles uttalande mot denna bakgrund, så ligger det ganska
Fig. 318. All rörelse är ett kretslopp.
Efter Cartesius (1630).
Fig. 319. Vid kretsloppet kan materian
ändra täthet. Efter Cartesius (1630).
mycket förnuft i att uppfatta den enklaste, evinnerligen fortgående rörelsen som
upphovet till alla andra mer eller mindre komplicerade rörelser.
Den naturliga rörelsen enligt modern åskådning. Emellertid hopade sig under
tidernas lopp erfarenheter som i allt mer och mer besvärande grad ställde sig i vägen för
uppfattningen om den likformiga rörelsens himmelska karaktär. Visserligen lyckades
Hipparkos med hjälp av sin hypotes om excentriska cirkelrörelser (se sid. 117) för solens
och månens vidkommande rädda situationen några århundraden framåt. Och
Ptolemaios, som tillgrep Appollonios’ hypotes om epicykelrörelser, lyckades rädda tron på
cirkelrörelsens himmelska karaktär under en ännu längre tidrymd. Märkligt nog, ty
själv hade han vid uppgörandet av sina måntabeller vidtagit korrektioner, som icke
motsvaras av någon likformig cirkelrörelse, och dessutom var han medveten om
svårigheterna att vid planetrörelsen uppnå en full överensstämmelse mellan epicykelteorien
och erfarenheten. Han kunde dock icke förmå sig att övergiva den pythagoreiska
ståndpunkten ty, som han själv säger om den likformiga cirkelrörelsen, »dess fullkomlighet
är det väsentliga i de himmelska tingen, vilka icke tillåta vare sig oordning eller olikhet».
Det första i skrift framlagda exemplet på att cirkelrörelsens självuppehållelse icke
26—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
