Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som rumfyllande ämne - Tomrummet ur filosofisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
MATERIAN.
Fig. 170.
Stick-hävert eller pipett.
sig av vid stickhäverten eller pipetten (fig. 170), vilken användes för att ur större
kärl hämta upp vätska. Stickhäverten, som är öppen i bägge ändar, nedstickes i
vätskan, och när den sänkts till lämpligt djup, täpper man med tummen för det övre
hålet, varefter häverten kan tagas upp ur kärlet, utan risk att något rinner ur densamma
(åtminstone icke ifall den nedre mynningen är trång eller den luftmängd, som befinner
sig inuti häverten mellan det tilltäppta hålet och vätskan, är liten i förhållande
till den upptagna vätskans rymd). Vätskans tendens att sjunka nedåt är ju så
uppenbar och ändå stannar vätskan kvar, ända tills man öppnar det övre hålet och
låter luft strömma in. Tydligare kan man knappast möta konflikten mellan kroppars
rörelse under tyngdens inverkan och materians egenskap att utfylla ett rum.
Även inom metallgjutningens svåra konst, vari grekerna voro så
förfarna, möttes man av samma konflikt mellan kroppars rörelse och
deras rumfyllnad. Vill man nämligen lyckas väl i gjutningen, måste
man, som vår egen Olaus Magnus utan att klart fatta sammanhanget
säger, låta vinden spela in underifrån, d. v. s. man måste bereda den
i gjutformen befintliga luften tillfälle att ge plats åt den smälta
metallen.
Denna konflikt mellan rörelsen och rumfyllnaden var det
Aristoteles sökte lösa, och hans uppfattning av rörelsens natur kom att i
hög grad präglas av tanken på denna konflikt, samtidigt med att
han stärktes i sin uppfattning att rum och rumfyllande materia
alltid måste följas åt.
Tanken att rummet alltid måste vara fyllt av något har icke
luftpumpen kunnat skaffa ur världen, den kvarlever än i dag i den
vetenskapliga hypotesen om en eter, vilken tänkes uppfylla
världsrummet. Ja, det ser ut, som om just de, som ha svårast att fatta finesserna
i Aristoteles’ stundom ganska abstrakta angrepp mot tomrummets
existens, och som således nödgas bygga sina åsikter på mera gripbara
föreställningar, äro mest i behov av ett rumfyllande ämne. Utan en
eter, som förmedlar ljusets verkan, menar man, att stjärnorna för oss
skulle vara osynliga, och fyllde denna eter icke den moderna
glöd
lampans lufttomma glasklocka, så skulle ljuset icke kunna tränga ut och nå våra ögon.
Det har i vår tid funnits fördomsfria forskare, som velat bortskaffa världsetern såsom
en onödig hypotes, men de ha mötts av ett ramaskri — särskilt från dem som rynkade
på näsan åt Aristoteles’ horror vacui!
Cartesius betonar olikheten mellan tomrum och lufttomt rum. När renässansens
tänkare i opposition vände sig mot Aristoteles’ lära om tomrummet, var det icke den
abstrakta argumenteringen om sammanhanget mellan rummet och materian, som blev
föremål för deras kritik, utan denna riktades mot de argument Aristoteles hämtat från
sin dynamik, d. v. s. från sin lära om rörelsen och dess orsaker. Krutets uppfinning
och införandet av eldvapnen hade ställt människan på ett förut oanat sätt inför
rörelsefenomenen, och hon hade tvungits att om dem betydligt fördjupa sin uppfattning. Vi
skola i ett annat sammanhang behandla dessa frågor (sid. 373) och nöja oss nu med att
konstatera, att Benedetti, Galileis föregångare och Leonardos efterföljare, i ett
talangfullt angrepp mot en av huvudpunkterna i Aristoteles’ dynamik visar, att ett tomrum
med hänsyn till rörelsens förlopp ingalunda medför de absurda konsekvenser, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
