Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som rumfyllande ämne - Tomrummet ur filosofisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
MATERIAN.
ställningen om de magnetiska och elektriska företeelserna såsom knutna till fluida
utrustade med mer eller mindre egendomliga egenskaper.
Människoandens urgamla strävan att lösa problemet om eldens natur gav den första
anledningen till ett närmare övervägande av den verkliga innebörden av materians
begrepp, och vi ha i det föregående sett, att vetenskapen till slut leddes fram till att
intaga en avgörande ståndpunkt i förhållande till frågan om en av materians egenskaper:
dess vikt. Antingen kunde man stå kvar på den historiska ståndpunkten och antaga, att
materian är antingen tung eller lätt, d. v. s. att materian kan ha såväl positiv som
negativ vikt (svarande mot rörelsens »nedåt» och »uppåt»), och således även tvingas att
taga med i beräkningen den möjlighet, att materian även kan vara viktlös, eller också
finge man helt bryta med det förgångna och fastslå, att vägbarhet är
materians förnämsta kännetecken. Till all lycka för vetenskapen valde
man den senare ståndpunkten, och sedan vågen blivit naturvetenskapsmannens
pålitligaste instrument, har kännedomen om materian och dess egenskaper nått ett sådant
uppsving, att det sista seklets insats kan i betydelse jämföras med vetenskapens hela
produktion under föregående sekler.
Vid sidan om vägbarheten har materian en annan högst betydelsefull egenskap:
materian har utsträckning i rummet, materian har rymd. I forna tider, innan
vägbarheten blivit erkänd som materians förnämsta egenskap, var materians rumfyllande
egenskap den som mest gjordes till föremål för forskning. Ja, materians rumfyllnad kom så
att dominera föreställningen, att man måste fråga sig, om rum och materia icke i grund
och botten vore samma sak. Kunde man överhuvud tänka sig ett rum, som icke vore
fyllt av någon materia, ett tomrum?
Därmed var man inne på en fråga av fundamental betydelse för en enkel
uppfattning av materians egenskaper, frågan om tomrummets existens. Med den frågans
besvarande sammanhängde den lika betydelsefulla frågan om materians atomistiska
struktur. Atomlärans anhängare höllo ju redan under antiken före, att materians
förnämsta egenskaper låta sig förklaras, genom att man tänkte sig materian uppbyggd
av smådelar, atomer. Mellanrummet mellan dessa smådelar tänkte man sig antingen
fritt från all materia eller också fyllt av eldämnet: därigenom blev det möjligt för
kroppen att utvidga sig vid uppvärmning och sammandraga sig vid avkylning, och
därigenom blev det också möjligt att genom uppvärmning så pass luckra upp en fast kropp,
att den övergår till vätska och denna i sin tur övergår i ånga.
Med frågan om tomrummets existens sammanhängde även den fundamentala
frågan om kropparnas vägbarhet, ty finnes tomrummet, är detta det enda viktlösa; varje
med materia fyllt rum äger däremot tyngd, och tendensen hos somliga kroppar att röra
sig uppåt kan då anses vara en följd därav, att de trängas undan av andra, tyngre,
vilka ha större tendens att röra sig nedåt.
Tomrummet ur filosofisk synpunkt.
Det absoluta tomrummets absurditet enligt Aristoteles. För Aristoteles var blotta
föreställningen om ett tomrum en absurditet, ty för honom var föreställningen om
rummet knuten till föreställningen om materian; han satte närmast likhetstecken mellan
rum och kroppars rymd. För att bättre förstå Aristoteles’ ståndpunkt, vilken sedermera
under medeltiden kom att fullständigt dominera européernas föreställningar, vilja vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
