Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Precisionsvägning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS VÄGBARHET. PRECISIONSVÄGNING.
211
Vågens känslighet. Vid vägning med en god och känslig våg kan man värdera små
övervikter med hjälp av den skala, över vilken balansens tunga spelar. För en viss
belastning kommer en övervikt av exempelvis 1 mg att få tungan att flytta sig ett visst antal
skaldelar, medan 2 mg får tungan att flytta sig ett dubbelt så stort antal skaldelar. Antalet
skaldelar per milligram överbelastning, erhållet genom division av antalet skaldelar på
utslaget med antalet mg överbelastning, äger således ett fullt’ bestämt talvärde. Ju
känsligare en våg är, dess större blir detta talvärde, och därför användes detta tal till att
karakterisera vågens absoluta känslighet eller känslighets mått uppfattat som mätbar
kvantitet. För varje våg är känslighetsmåttet tyvärr växlande med växlande belastning,
och för att verkligen ha någon användning för känslighetsmåttet vid bedömning av små
övervikter måste man känna detsamma för den belastning vägningen avser. Man inför
därför vid sidan om detta mått även ett annat, relativt fel, och inenar därmed det bråk,
som erhålles genom att dividera minsta utslagsgivande överbelastning med belastningen
(se vidare sid. 218).
Experimentell bestämning av olika vågars känslighet visar, att den minskas ju mer
belastningen ökas, dock kan den stundom till en början ökas med belastningen, tills denna
nått ett visst värde, varefter känsligheten åter avtager. Orsaken till att känsligheten
varierar med belastningen på något av dessa två typiska sätt är balansens böjlighet,
varigenom de två yttre eggarna ändra höjd över den mellersta eggen. En teoretisk
undersökning ger vid handen, att ligga dessa yttre eggar från början högre än mellersta
eggen, så ökas känsligheten vid balansens böjning, ända tills de tre eggarna i det
närmaste ligga i rät linje. Böjas armarna ännu mer, så att mellersta eggen kommer ovanför
yttereggarna, kommer känsligheten att avtaga. De bägge i känslighetshänseende olika
vågtyperna skilja sig således konstruktivt däri, att yttereggarna vid obelastad våg
antingen ligga över eller under mitteleggen. Med åren antaga vågarmarna en mer
och mer böjd form, om man icke med yttersta försiktighet med hjälp av
arreterings-inrättningen skonar dem från för långvariga belastningar; med åren kommer följaktligen
även känsligheten att ändras hos varje våg. Särskilt vid sådana vågar, där balansens
utformning icke skett med hänsyn till uppnående av stor styvhet, kommer känsligheten
att undergå ganska stora variationer, när belastningen varierar inom vågens mätområde.
Vill man utföra noggranna vägningar med en våg, bör man därför först göra sig
underrättad om hur vågens känslighet varierar med belastningen.
Prövningen av precisionsvågars känslighet vid en viss belastning går så till, att man på
den ena vågskålen placerar en vikt utgörande ifrågavarande belastning och på den andra
lägger motvikter (blyhagel eller verkliga vikter) och reglerar eventuellt med hjälp av
ryttaren, tills tungan fritt spelar över skalan. Man avläser, vid vilka delstreck tungan vänder
3 på varandra följande gånger, exempelvis 2 gånger åt vänster och 1 gång åt höger.1 Härvid
får man tänka sig skalans delstreck numrerade. Genom att taga medelvärdet mellan de
bägge vänsterutslagen får man ett genomsnittligt vänsterutslag, och tungan skulle,
om man gav sig tid att invänta detta, stanna mitt emellan detta genomsnittliga
vänsterutslag och det observerade högerutslaget. Sedan man beräknat det skalstreck, som svarar
mot jämvikten, och som vi vilja beteckna med s0, flyttar man vågens ryttare ett steg
motsvarande en överbelastning av 1 mg och gör en förnyad observation av 3
svängningar samt det därtill svarande nya jämviktsläget, vars delstreck vi beteckna sv
Skillnaden s0 — Sj mellan dessa jämviktslägens skalangivelser utgör känslighetsmåttet.
1 Vill man med ändå större noggrannhet taga hänsyn till att tungans utslag bli allt mindre
och mindre under svängningarna, kan man observera 5 på varandra följande utslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
