Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Precisionsvägning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS VÄGBARHET. PRECISIONSVÄGNING.
205
gränsen (se sid. 275) överskrides, kommer armarnas krökning ej att gå tillbaka, då
belastningen häves, varför vågbalansen ej har en bestämd form för en
bestämd belastning, en egenskap som ovillkorligen måste fordras av en
god våg. För att uppfylla denna fordran och således hindra åverkan å vågen
före-skrives, att varje våg äger en bestämd maximalbelastning, över
vilken man aldrig får anstränga vågen. Varje vågfabrikant bör för olika vågtyper ange
maximalbelastningen, och vid inköp av en våg måste man ha klart för sig, till vilka
belastningar vågen skall tagas i anspråk, ty därefter måste vågtypen väljas. I vår tid föras
likarmade balansvågar i handeln, vilka tillåta en maximalbelastning från så litet belopp
som 2 gram (fina probervågar för guld, silver, radium etc.) och upp till 100 kg (för
juste-ringsverk, fysiologiska undersökningar etc.). För
synnerligen små belastningar använder man å fysiska
laboratorier s. k. mikrovågar. Sådana kunna relativt
lätt förfärdigas av glas- eller kvartsstavar; själva
upphängningsanordningen vållar dock vissa
svårigheter vid en noggrann uppskattning av vikten, så
att det stundom kan vara fördelaktigare att använda
mikrodynamometrar. Med dylika anordningar kunna
ytterst små mängder uppmätas, ända ned till
bråkdelar av en milliondels gram.
Även om man håller sig till belastningar, som
understiga den föreskrivna maximalbelastningen,
undergå balansens armar formförändringar, ty allt
material är mer eller mindre elastiskt. För att till
det minsta möjliga nedbringa dylika
formförändringar, vilka menligt inverka på vågens känslighet (se
här nedan), göres vågbalansen så styv som möjligt.
I vår tid, då man vet att vågbalansen samtidigt med
att den måste vara styv och hållfast även bör vara
lätt (se sid. 211), har man börjat tillämpa rationella
metoder för balansens formgivning. Uppgiften är
densamma som den brokonstruktören har att lösa,
då han för minsta möjliga kostnad, d. v. s. med minsta möjliga materialförbrukning,
skall göra en hållfast bro, som för stora belastningar böjer sig så litet som möjligt. Vid
brokonstruktioner har man förstått att införa fackverk, d. v. s. sick-sackställda strävor,
som sammanhålla ytterb alkar na. Vid balansens eller vågbalkens konstruktion omvändas
liknande former; de kunna dock i viss mån förenklas, ty i olikhet med vad fallet är vid
brokonstruktioner spelar här balkens egen tyngd ingen roll, eftersom den är så obetydlig,
att den ej kan framtvinga några märkbara formförändringar.
En undersökning av villkoren för en vågs känslighet (jfr sid. 211) ger vid handen,
att vågbalken för en given fackverksanordning bör göras så kort som möjligt. Uti populär
och enklare lärobokslitteratur finner man ofta angivet, att balansens armar skola vara
så långa som möjligt, men argumenteringen är byggd på ett felaktigt bortseende från
styvhetsfordringar, och numera tillverkar ingen vågfabrikant vågar efter dylika
vilseledande principer. Även med hänsyn till vågens svängningstid (se nedan) bör balansen
göras kort. Det är dock icke alla vågfabrikanter, som insett betydelsen av en rationell
utformning av vågbalken; de låta sig därför ledas av andra ovidkommande hänsyn,
Fig. 147. Detalj av modern vågbalans
utvisande justeringsanordning för den
egg, på vilken ena vågskålen är
upphängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
