Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians former och förvandlingar - Kemien som praktisk vetenskap under antiken och medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS FÖRVANDLINGAR. KEMIEN SOM PRAKTISK VETENSKAP.
185
med titeln Avhandling om krigslister, om städers erövring och om försvaret av pass efter
instruktioner givna av Alexander, Filippos son, finnes emellertid ett recept över den
grekiska elden, och i en av den bysantinske kejsaren Leo VI Filosofen omkring år 900
författad militärinstruktion finnes beskrivet hur den användes. Av det arabiska
manuskriptet framgår, att ännu så sent som 1225 salpeter icke användes utan endast nafta,
svavel, beck och harts, medan det av Leo VI:s skrift framgår, att man bl. a. använde ett
slags rörformiga handgranater, med vilka den brinnande massan slungades i fiendens ansikte.
Efter Konstantinopels fall 1204 eller, för att omnämna en i denna punkt måhända
viktigare episod, efter mongolernas ungefär samtidiga erövring av Kina började araberna
i stor utsträckning använda den »grekiska» elden, som förut varit dem till sådant förfång.
Bl. a. utvecklade de den rent instrumentella sidan av detta vapens handhavande, och
på 1300-talet använde de i stor utsträckning i stället för den rörformiga »handgranaten»
Fig. 136. Slungor som utspy eld. Efter Olaus Magnus (1555).
ett instrument benämnt madfaa, gevärets urtyp, bestående av ett relativt kort rör av
trä eller järn, vari krut och en hård hasselnöt utgjorde laddning; madfaan var dessutom
försett med ett handtag av trä.
Krutet. Det förefaller som om dessa vapen konstruerats i samband med upptäckten
av att vissa ämnen vid förbränning i tillslutna rör äro explosiva, d. v. s. utveckla gaser i
sådan mängd, att omhöljet under gastryckets verkan med ett dånande ljud spränges,
och efter allt att döma synas araberna varit de första som till eldvapen utnyttjat denna
upptäckt. Den i Kina rikligt förekommande salpetern har den egenskapen att förpuffa,
när den lägges på glödande kol, d. v. s. den utvecklar hastigt med ett puffande ljud gaser,
vilka dessutom inverka på kolet, så att det förbrinner med stegrad intensitet. Denna
egenskap använde sig kineserna mycket tidigt av (säkert före år 1000) uti sina
fyrverkeripjäser, och detta torde kommit till arabernas kännedom under 1200-talet, ty då började
de använda salpeter och kol uti sina eldblandningar. Även till bysantinerna synes denna
kunskap nått, ty en i övrigt okänd bysantinsk författare Markus, vilken efter allt att
döma levde under förra hälften av 1200-talet, har efterlämnat en i Paris förvarad Bok
om eldar, med vilka man förgör fiender, och i denna finnes följande beskrivning på
tillverkningen av raketer:
»Man tager ett pund rent svavel, två pund träkol från vin- eller pilträd, sex pund
salpeter, och dessa stötas med stor omsorg i en marmormortel. Därpå tager man en
mängd efter behag av detta pulver och lägger i rakethylsan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
