Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Kritiska filosofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
RUMMET.
nämnda indirekta beviset för premissens ohållbarhet, men skulle de visa sig hållbara, är
därmed i viss mån gjort troligt, att även premissen är hållbar. Som ett fullt giltigt
bevis kan induktionsbeviset ej räknas, förrän man kan garantera, att analysen är så
fullständig, att man fått alla konsekvensers giltighet styrkt. En sådan fullständig analys låter
sig vid geometriska satser genomföra, men i de allra flesta fall är den antingen omöjlig eller
åtminstone så svår att åstadkomma, att man får nöja sig med så pass många styrkta
konsekvenser, att de ådagalägga den högsta sannolikhet för det ursprungliga antagandets
riktighet. Vid avgörandet mellan flera lika sannolika antaganden måste man
därför tillgripa andra mer eller mindre ovidkommande skäl (oftast enkelheten hos det
gjorda antagandet, se nedan).
Man kan knappast anse, att hos Sokrates eller Platon den induktiva bevismetoden
utvecklats fullt så, som man i vår tid fattar densamma, men uppslaget var givet, och i
naturforskarens hand har denna bevismetod allt mer och mer utarbetats.
Naturvetenskapens uppställande av hypoteser (av grek, hypotesis, förutsättning) och på dem grundade
teorier (av grek, theoria, betraktelse, åskådning) är nämligen ingenting annat än ett
ständigt utnyttjande av den induktiva metoden. Redan hos Aristoteles möter man
några typiska, naturvetenskapliga exempel på denna metods tillämpning. Aristoteles
nöjer sig icke med att säga, att jorden ä r ett klot, han vill bevisa att så är fallet, och
därvid åberopar han sig dels på att jorden vid en månförmörkelse kastar en rund skugga
på månen, och dels på att en i nordsydlig riktning resande person ser stjärnhimlen ändras.
Men därmed är faktiskt icke jordens klotform bevisad, endast sannolikheten av
klotformen i någon mån klarlagd. Ingenting hindrar, att jorden exempelvis är en rund, buktad
skiva, så som babylonierna närmast tänkte sig, eller att jorden har formen av ett päron
med ena ändan pekande in mot månen. Att Aristoteles emellertid föredrager klotformen
är säkerligen därför, att ingenting å andra sidan talar för den buktade skivan eller
päronformen, och då föredrager han det ur geometrisk synpunkt enklare antagandet om
klotformen. Vetenskapens historia erbjuder en mängd dylika fall, där de fakta, på vilka man
vill bygga upp en hypotes eller åskådning, ej äro till fyllest, men där man ur dessa fakta
sluter tillbaks till den enklast möjliga åskådningen, som ger dessa fakta
som konsekvenser.
Hypotesen är nämligen till för att ligga till grund för en e n k e 1 åskådning,
varigenom man kan sammanfatta den mängd fakta, som erfarenheten givit vid handen inom
ett visst kunskapsområde; den är till för att underlätta tänkandet, ty rent
för-ståndsmässigt kan man ur hypotesen komma fram till alla de detaljer, som man utan
hypotes vore tvungen fasthålla i minnet. Men olika hypoteser kunna leda fram till många
gemensamma konsekvenser (både för en kulformig och en päronformig jord kan skuggan
på månen vara rund, kan stjärnhimlens utseende vid ortsförflyttning växla o. s. v.),
ehuru de också leda fram till många från varandra skarpt skilda konsekvenser (jordens
krökning är vid kulform densamma, hur man än mäter den, och vid päronform högst
varierande o. s. v.). Är man icke i stånd att pröva dessa senare, kan man icke genom
prövning ge den ena företräde framför den andra (Aristoteles var ur stånd att i olika
orter och riktningar mäta jordens krökning). Vetenskapens historia visar, att all sund
vetenskaplig forskning vilar på följande fundamentala princip:
när den ena hypotesen lika väl som den andra sammanfattar allt vad man genom
prövning kan ådagalägga, bör man ge den hypotes företrädet, som på enklast möjliga sätt omfattar
de för dem bägge gemensamma konsekvenserna.
Mången menar, att den vetenskapliga hypotesen är ett uttryck för huru
förhållan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
