Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Kritiska filosofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
RUMMET.
Egypten kommit i deras ägo, funnos andra, vilka mindre bekymrade sig om alla fakta
ocb i stället, man skulle nästan kunna säga, i andligt högmod ansågo, att den mänskliga
tanken i och för sig satt inne med förutsättningar nog att döma i alla frågor. Utan att
rätt betänka att den tanke, som klädes i ord, är fjättrad av språkets endast långsamt
skeende utveckling, och att denna utveckling betingas av erfarenhetens fakta, sökte de
genom rena resonemang komma till bottnen med företeelser, vilka ännu icke genom
upprepat ingående studium tvingat tanken att ge erfarenheterna en klar språklig dräkt.
Bland annat sökte de också genom rena resonemang avgöra de frågor, som äro
grundläggande för rumsuppfattningen.
Huvudrepresentanten för denna skola, vilken även ägde sitt säte i Storgrekland eller
närmare bestämt i Elea i Campanien icke långt från Neapel, var den ädle och djupsinnige
Parmenides (född omkring år 540 f. Kr.). Parmenides förnekade visserligen sinnenas
bedrägliga vittnesbörd och ansåg tänkandet såsom tillvarons högsta form, men så som
hans efterföljare föraktade han icke sinnevärlden, utan sökte rent av förklara den, eller,
som han blygsamt sade, bilda sig en »mening» om den ur grunder tillhörande samma
bedrägliga verklighet. Zenon, en annan tänkare tillhörande den eleatiska skolan, tog
däremot steget fullt ut och icke blott förnekade den verkliga motsvarigheten till
naturvetenskapens grundläggande begrepp, utan sökte logiskt beviså sin uppfattnings riktighet.
Mest bekant är det resonemang, med vilket Zenon vill logiskt visa, att rörelsen, om den
verkligen finnes, leder till den absurditeten, att den snabbfotade Akilles aldrig kan nå ifatt
sköldpaddan, om denna har ett försprång. Tankegången i detta bevis är följande. Innan
Akilles hunnit lägga bakom sig det försprång sköldpaddan vid löpningens början hade,
måste denna hunnit skaffa sig ett nytt försprång, och medan Akilles åter vinner in detta
nya försprång, har sköldpaddan återigen fått ett nytt försprång; detta måste fortsätta i
all oändlighet, och således kan Akilles aldrig komma förbi sköldpaddan. Här föreligger
ett typiskt användande av en oändlig process, det successiva invinnandet av en oändlig
rad försprång, och med denna vill Zenon hejda den mänskliga tanken. Bakom hela
resonemanget ligger den tysta förutsättningen, att fenomenvärlden, om den ägde
förnuftig realitet, lika htet som mänskhg tanke borde förmå behärska den oändHga
processen och föra den till en definitiv avslutning. Zenon, vars skarpsinnighet vi skola
möta även i ett annat sammanhang (se sid. 370), står här ungefär på samma
ståndpunkt som den nyare tidens förste store filosof, Cartesius (jfr sid. 237), vilken icke
ansåg det omöjhgt, att naturen i vissa frågor kunde bedraga det förnuftiga tänkandet
och därför ur filosofien ville utesluta sådana frågor. Erfarenheten har emellertid
givit vid handen, att just i konflikterna mellan det logiska
tänkandet och erfarenheten uppfostras det logiska tänkandet och
tvingas att utvidga sina gränser.
Det kan därför icke nekas, att eleaterna gjort det mänskhga tänkandet en stor tjänst,
ty i många punkter utvecklade de en beundransvärd kritisk skarpsinnighet, och
därigenom ha de tvingat samtida och efterföljande tänkare att gå fram med stor försiktighet
vid handhavandet av den logiska slutledningskonsten. Vad särskilt Zenons här nämnda
invändningar beträffar ha de icke varit utan sin stora betydelse; de ha eggat motsägarna
till klarare eftertanke, och därigenom ha de i viss mån bidragit till att vända
uppmärksamheten mot de oändHga processernas betydelse.
Sokrates och Platon. Även andra filosofer utövade en hälsosam kritisk verksamhet
bland sina landsmän, främst måhända Sokrates (469—399 f. Kr.), vilken på ettmästerhgt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
