Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Filosofiska skolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPEKULATIV RUMSUPPFATTNING. FILOSOFISKA SKOLOR.
77
Den ställning, Thales själv lär ha intagit till nyssnämnda fundamentala frågor, visar
honom icke som en så särdeles grundligt skolad astronom, och man spårar samma starka
babyloniska inflytande, som präglat den hebreiska världsbilden. Sin åskådning bygger
han upp på ganska lösa grunder, men vad som är märkligt med hans sålunda uppbyggda
åsikter är, att de mynna ut i en strävan att skapa enhet i mångfalden. Allt här på jorden,
tänker sig Thales, härstammar ur ett gemensamt materiellt ursprung, och detta ursprung
är vattnet (observera Bibelns ord: »Guds ande svävade över vattnet»). Världsrummets
överflöd på vatten bildar den stora ocean, vilken omsluter jorden, och som en platt skiva
simmar jorden på vattnet. Ur vattnet och fukten härstammar även elden; genom att
regelbundet sänka sig ned i oceanen hämta solen och stjärnorna näring åt den eld, vilken
de stråla ut, när de åter höja sig över horisonten.
Det kanske märkligaste resultatet av den joniska skolans insats faller inom
geometrien, den likformiga avbildningen, och utgjordes av den karta, som Thales’ lärjunge
Anaximander (611—547 f. Kr.) uppgjorde över Grekland och omgivande länder. Utan
förebilder har Anaximander icke varit; de egyptiska lantmätarna kände kartans betydelse,
och enligt vad Apollonios från Rodos (c:a 295—215 f. Kr.) säger i ett poem, skulle redan
den egyptiske erövraren Sesostris (cirka 1570 f. Kr.) på stenpelare låtit inhugga kartor
utvisande vägar och kuster. Det ser dock ut som om denna Anaximanders på ett
papyrusblad uppgjorda karta kom att få en helt ny betydelse. Den kunde användas av en
fältherre och vara vägledande för dennes strategiska och taktiska operationer. Grekerna
kommo även att utveckla strategien till en verklig vetenskap, och Anaximanders karta
tycks ha spelat en betydelsefull roll i det befrielsekrig, som det Ulla grekiska folket
öppnade mot assyrernas mäktiga arvtagare, perserna, vilka bl. a. år 494 f. Kr. kuvat jonierna
och jämnat Miletos med marken. Femtio år efter sin död hämnades på detta sätt
Anaximander på dem, som utplånat den joniska skolans hemvist.
Även i andra avseenden lär Anaximander varit en föregångsman. Det var han som
i Lakedaimon lät uppsätta det första soluret i Grekland, och därav följer som högst troligt,
att även han fördjupat sina kunskaper i Egypten. Därom vittnar även den betydligt
klarare världsbild, som Anaximander kommit till, och som var baserad på ganska
ingående astronomiska kunskaper, sådana som grekerna i övrigt icke voro i besittning av.
Insikten om att himlavalvet är en enda stor sfär, vilken vrider sig runt jorden, och icke
blott en över oceanen välvd fast kupa, ledde honom till den lika geniala som djärva
tanken, att jorden härvid icke kan vila på något stöd, utan jorden måste vara
fritt svävande i världsrummet. Vattnet detroniserades; som skapelsens
bärande element infördes i stället luften och elden. Jorden var omgiven av en luftkrets,
en atmosfär, och utanför den var eldkretsen, vilken genom sitt sammanstörtande givit
upphov till himlakropparna. Men hur kan jorden hållas svävande i luftkretsen, när den
varken bäres upp av titanen Atlas eller flyter på oceanen, frågade hans samtida. Härpå
lär Anaximander givit det utomordentligt geniala svaret, att eftersom jorden befinner
sig i världsrummets centrum, finns ingen anledning till rörelse. En rörelse skulle ju
ge företräde åt någon bestämd rörelseriktning, men i världens centrum äro alla
riktningar lika berättigade, således förbliver jorden på sin plats.
Lärjungen Anaximenes (588—524 f. Kr.) gick ett steg längre; luften var alltings
ursprung, den kunde förtätas och förtunnas i olika grad; genom förtunning uppstod elden,
genom förtätning vind, moln, vatten, jord, stenar. En lärjunge till Anaximenes var
Anaxagoras (500—428 f. Kr.), som förutom betraktelser över materians byggnad (se
vidare sid. 178) även sökte komma till rätta med himlens skiftande ljusfenomen. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
