- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
8

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidräkning - Fundamentala tidsperioder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8

TIDEN.

draga fördel av det fruktbara slam, som floden lämnat efter sig, sedan dess flöde
minskats, måste man vara i stånd att förutse flodens nästa inträffande.

Även här fann man, denna gång genom att räkna månaderna, med räknekonstens
hjälp, den period, året, som förflöt mellan vårfloderna, och redan i uräldsta tider hade
man insett, att året omfattade 12 månader och således, eftersom varje månad antogs
vara 30 dagar, inalles 360 dagar. Emellertid kom man snart underfund med att antalet
dagar i året var fler än 360, så att icke ett jämnt antal månader kunde ange årets längd.
Uti en gammal egyptisk matematisk lärobok från 1700 f. Kr. (se sid. 70) finnes en
räkneuppgift (n:o 66), där en årlig utbetalning reduceras till en daglig genom division med 365,
och detta visar att man på den tiden var väl förtrogen med årets dagantal; enligt
egypto-logen Lepsius infördes de 5 dagarna år 3282 f. Kr., och de tillädes varje års sista månad.
Enligt egyptiska sägner skedde korrektionen av dagantalet från 360 till 365 redan före
den första dynastiens tid, således före 3400 f. Kr. Enligt sägnen gick det därvid så till,
att Thot, räknekonstens och vetenskapens gud, spelade bräde med mångudinnan och
därvid av henne vann 5 dagar, vilka han fogade till årets 12 månader. Denna religiösa
sägen är en sinnrik omklädnad av det resultat, prästerna genom målmedvetna
astronomiska forskningar kommit till.

Det är nämligen ingen enkel sak att på dagen bestämma årets längd, ty årstiderna
äro i allmänhet inga skarpt begränsade tidsavsnitt, det veta vi bäst här i Norden, där
våren i naturen ingalunda följer almanackans föreskrifter, ibland har man en »tidig
vår», ibland händer det att »våren kommer sent». Det exakta fastslåendet av årets längd
och årstidernas fördelning är en astronomisk uppgift och kan endast lösas genom en
iakttagelse av stjärnhimlen.

I sin grövsta form sker denna årstidernas astronomiska indelning
genom att man på aftonen iakttager Stora Björnen (Karlavagnen), ty enligt en tusentals år
gammal kinesisk regel gäller att: »När Björnen pekar med svansen mot öster är det vår
i hela världen.1 När den pekar mot söder är det sommar. När den pekar mot väster,
höst. Och när den pekar med svansen mot norr är det vinter i hela världen.» Denna
regel grundar sig på det faktum, att om man kväll efter kväll vid samma klockslag
iakttager stjärnhimlen, så synes denna vrida sig runt ett obetydligt stycke, och under ett helt
år blir vridningen just ett helt varv. Detta kan var och en lätt övertyga sig om.
Karlavagnen, som en sommarkväll står rätt vänd under Polstjärnan, står en vinterkväll vid
samma klockslag upp och nedvänd ovanför denna stjärna och har således på ett halvt
år vridits ett halvt varv.

De gamla egyptierna hade upptäckt ett annat, betydligt noggrannare sätt att
bestämma årets längd: när himlens klaraste stjärna, Sothis (Sirius), blir morgonstjärna
började Nilen svämma över sina bräddar. Den Stora Hundens stjärnbild, i vilken Sirius ingår,
blev således en sannskyldig vakthund för egyptierna; när den befann sig alldeles i
närheten av den uppgående solen, så att morgonrodnaden tvang alla dess stjärnor utom just
den kraftiga Sirius att blekna, då gällde det att rädda sina åkerbruksredskap och bohag
undan översvämningen. Visserligen är Sirius’ plats som morgonstjärna icke så
precis bestämd, att årets dagantal direkt därav framgår, ty den står varje morgon Htet
närmare solen än den föregående dagen, men den kommer närmare och närmare solen.
Till slut kan man en dag icke heHer se Sirius för den uppgående solens starka ljus, och

1 »Hela världen» var på den tiden förlagd till jordens norra halvklot, på det södra (Australien,
Sydamerika och södra Afrika) äro årstiderna omkastade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:08:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free