Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållanden som kosmogoniska betraktelser tala i det hela för en sådan
åsikt. Tyngdmätningar visa, att jordens specifika vikt under
fastländerna i allmänhet är mindre än under oceanernas bäcken,
vilket likaledes väl överensstämmer med teorien. De tyngre
massorna skulle, i det att de trycka på den inre flytande massan,
sträva att lyfta upp de omgivande lättare massorna, och om båda
hålla varandra i jämvikt, skulle de lättare vara högre, liksom en
flytande stock furuträd skjuter högre upp ur vattnet än ett lika
stort ekblock. De mångenstädes på jorden befintliga varma
källorna visa, att i jordens inre finnas talrika heta regioner, och
denna hetta kan svårligen vara rent lokal; i så fall skulle den
nämligen hastigt fördela sig. Vad som mest talar för ett
glödflytande inre hos jorden, äro emellertid vulkanerna; de
lavaströmmar som i årtusenden utströmmat från dessa visa nämligen,
att i jordens inre finnas stora massor smält materia.
Mot antagandet av ett glödflytande inre av jorden tala
emellertid åtskilliga omständigheter. Det bevis, som hämtas från
temperaturens tilltagande med djupet, mister all sin kraft,
om man antager, att jordskorpans inre håller stora mängder
radium, som man vet fortfarande vara i stånd att alstra betydliga
värmemängder. Temperaturen skulle enligt Liebenow i så fall
tilltaga endast i ett jämförelsevis tunt ytlager, men icke utöver
detta. Den mängd radium, som måste finnas för att hålla
temperaturen i jorden vid lika höjd, behövde icke vara osannolikt
stor. Mera avgörande än dessa i hög grad hypotetiska
betraktelser tala tidvattnets företeelser mot ett flytande inre hos
jorden. Vore jordskorpan nämligen ett tunt, ovanpå det
flytande inre simmande skal, skulle den giva efter för av månen
och solen framkallade ebb och flod och utföra samma rörelser
som haven. Men i så fall skulle vi icke mera Iakttaga havets
stigande och fallande i förhållande till landet. Av tidvattnets
tillvaro kunna vi fördenskull sluta, att jorden står emot solens
och månens verkan alldeles som om hon vore en fast massa från
medelpunkten till ytan. Den engelske fysikern lord Kelvin har
visat, att om jorden vore så hård som stål, skulle hon giva efter
för den nämnda verkan såtillvida, att tidvattnet skulle bli en
tredjedel mindre än på en absolut stel jord. G. H. Darwin och
Schweydar ha genom sina räkningar visat, att en minskning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
